Inte stenas till döds för vår kärleks skull

 

I Palmhuset Göteborg januari 2018

 

 

Först och främst ett stort tack för året som snart är slut. Tack för alla varma tillrop, för konstruktiv kritik och för uppskattning. För mig är skrivandet att leva – och där är kommunikationen med alla er också livsviktig. Hade jag inga läsare skulle skrivandet vara ett fasansfullt ensamarbete utan fönster utåt.

VARMT TACK och ETT GOTT NYTT ÅR TILL ALLA ER!

 

Slutar 2018 med ett citat ur Stigarna som finns att köpa på Idus förlag.

Malin och Lina har just fått besked från Tingsrätten att Malin har fått tillstånd att adoptera Bill. Från och med nu har hon alltså adopterat deras gemensamma son.

”Är det verkligen något att fira?” frågar jag Lina när jag kommer ut i köket igen.
”Jag är väl inte mera mamma idag än jag var igår?” Det finns ett stråk av rädsla i min röst, vill inte knäcka Linas entusiasm. Vi sätter oss i fönstret i vardagsrummet och försöker hitta rätt i mina vilsna känslor. Som jag längtat efter det här brevet. Varför är jag inte glad?

Det skymmer inom hamninloppet, strimmor av rosa och lila skymtar i molnens glipor. Hon säger:
”Malin, man kan faktiskt välja vad man ska vara glad över. Jag för min del är lycklig över att jag bor i ett land där det finns en tingsrätt som inte föreslår att vi ska stenas till döds för vår kärleks skull. Det är jag faktiskt jävligt glad för.” Hon häller upp mer vin och vi slänger iväg allt allvar och skrattar. Ett skratt som låter som när vi var nya för varandra.

VI SES IGEN 2019

Göteborg, havet

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *