Bränn alla mina brev av Alex Schulman
”Alex Schulman, nej, den har jag inte läst, han är så jobbig.” Det där hör jag ibland om just Alex Schulman. Och jag hör det om Björn Ranelid och om Lena Andersson. Alla är de personligheter som sticker ut.
Jag vill inte undanhålla mig själv läsupplevelser på den enda grund att jag inte tilltalas av författarens personlighet. En författare är inte sin bok! Men bilden av författarens personlighet kan kanske fördjupas och nyanseras om man läser boken.
Så nu läste jag Bränn alla mina brev av Alex Schulman. Den grep tag i mig. Den handlar om att Alex morfar Sven Stolpe aldrig kom över att hans hustru (Alex mormor) hade en kärleksaffär med Olof Lagercrantz. Fram växer en tydligare bild av de båda herrarna Stolpe och Lagercrantz. Men mest fastnar jag vid hur en kortvarig kärleksyra kan leva kvar genom ett helt liv och bära så mycket sorg och smärta i sina spår.
Allra mest lockas jag av Alex Schulmans nit i att försöka förstå om man ärver en personlighet. Kan vrede, sorg och trauman bäras genom generationer fast alla glömt var och när det började? Det är i dessa trådar författaren drar. Han vill förstå varför han plötsligt själv blir så arg eller sur när han är tillsammans med sina barn och hur de skyggar för honom när det kommer. Han har en drivkraft som är stark och som jag gillar. Detta var en bok jag hade svårt att lägga ifrån mig.
Lämna ett svar