sal 2 av Julie Bonnie
”Det här är den bästa bok jag läst” – jag säger så ganska ofta om böcker. Sedan försöker jag förmedla vilken helt fantastisk text det är. Efteråt tänker jag: Jag kanske överdrev, kanske är det bara jag som tycker så, tänk om de köper den och läser den och inte alls fattar vad det är så bra med just den här boken …
Jag har funderat på det. Hur jag kan gå in i och uppleva en bok så starkt! Kanske beror det på att jag läser mycket selektivt nu för tiden. Jag läser bara böcker som lyckas suga tag i mig. Andra kan jag ge en chans, men tillåta mig att lägga åt sidan. Jag har inte tid att läsa böcker jag inte tycker om. Livstiden är begränsad och jag vill läsa sådant som går djupt in i mig och gärna gynnar mitt skrivande. Men jag vill inte bara gå i gamla hjulspår. Jag vill se nya grepp, få nya idéer.
sal2 har legat i högen olästa nyförvärv. Köpt på Bokmässan för ett eller två år sedan. Inte lockat tillräckligt. Men nu grep jag den och den grep mig. OJ, vad den sög in mig. Jag både grät och skrattade högt. Här handlar det om känslor så det sprutar om det. Liv, död, ångest, glädje, dans, barnafödande, moderskap, förtvivlan, smuts, lyhördhet, blinda. Citat:
Mina föräldrar var gamla och lärare båda två. Mamma har aldrig tittat på sina bröst. Och mina föräldrar har aldrig älskat.
Det blir enklast så.
Jag tyckte själv att min kropp var otroligt vacker och plötsligt ville jag inget hellre än att visa upp den, det blev som ett begär. Ja, jag var tjejen som dansade naken på bordet när musiken var den rätta. Jag var en Marilyn från landet, beredd att visa allt när som helst, bara för att bli upptäckt, bara för att bli sedd.
Jag var en gudomlig skönhet omgiven av blinda. (slut citat)
Om en text slår an en särskild ton i mig i exakt rätt ögonblick – då är jag mottaglig och då kan jag bli bergtagen. Så frågan är nu, vad tycker du om sal2?
Lämna ett svar