Apropå att lyssna
När bild, musik, dans förs samman uppstår spänning. Jag tycker om gränsöverskridande konstuttryck. Exemplen är många. Ett som rinner upp i ett huvud är när Konserthuset i Göteborg visade den ursprungliga svart-vita filmen av Körkarlen och symfonikerna ackompanjerade med nyskriven musik. En helt ny upplevelse med Selma Lagerlöfs roman från 1912 som inspirationskälla. Häftigt!
Jag tänker också på hur jag använder ljudet när jag själv skriver. En nyskriven egen text i lurarna när jag är ute och går. Genast hittar jag nya nyanser. Ord som inte ska vara där. Ord som fattas. Obegripligheter. Men också hur bra det kan låta. Hur jag kan njuta av min egen röst och mina egna texter.
Några närstående har i flera år försökt få mig att lyssna på ljudböcker. Men det har inte blivit av. Tycker inte jag haft tid. Har lyssnat på så mycket annat: nyheter, poddar, intervjuer. Men för en vecka sedan började jag lyssna på en ljudbok. Och är fast! Konsumerar romaner som aldrig förr nu. Under en vecka har jag lyssnat på en bok jag annars aldrig skulle läsa. På en bok som jag läst och tyckte mycket om och på en annan som jag fastnade i läsningen efter en tredjedel. Alla ger mig nya dimensioner och förstärkta upplevelser.
Uppläsningarna ger mig nya dimensioner. Jag kan röra mig när jag lyssnar (somnar inte då). Men framförallt hör jag nyanser i stämningar och ordval, fängslas på ett nytt och annat sätt. Rösten, tonfallet i rösterna betyder mycket. Hård röst, mjuk röst, naken röst, livrädd röst, känslig röst. Bäst är de som förmår växla i takt med handling och stämning i boken.
Tack för tipset. Nu ska jag fortsätta lyssna!
Lämna ett svar