Månatligt arkiv: december 2017

Äldreblivande, Korsvägen och Gott Nytt År
Skrivet av

Korsvägen

Jag sitter högst uppe i det höga Lisebergshjulet och tittar ut över staden. Fastnar först i Korsvägen och försöker förstå vad den platsen gör med mig. Jag passerar ofta Korsvägen och där går allt igång. Tankar som leder till goda idéer, associationer som väcker känslor. Önskade och oönskade, men alltid nödvändiga. Drömmar och mardrömmar. Ofta med intressanta podlurar i öronen.
Korsvägen är mötesplats, förbipassage, uppehållsplats, jäkt, frustrations-plats, möjligheternas plats. En plats där laddade mäss- eller Lisebergsbesökare trängs med bilar, spårvagnar och bussar. Alla försöker hitta sitt utrymme på denna trafikkaotiska plats. Snart är Korsvägen en gigantisk byggarbetsplats under åratal. Kanske är det just därför jag njuter av den idag; för att jag inte vet om jag någonsin kommer att få uppleva den i ”färdigt skick”.

Gothia Towers

Hjulet snurrar vidare och två av Gothia Towers passerar framför mina ögon. Jag har både skrivit om dem och fotat dem förr. Jag tycker om nya, moderna, spektakulära hus. Höga hus. Hus med speglar och synvillor och former som drar åt olika håll. Jag förstår inte att man kan tycka illa om ny arkitektur. Men det finns de som gör det. De som piskar upp sina inre aggressioner mot byggnationer som de anser inte borde finnas eller om de måste finnas så ska de finnas någon annan stans. Jag tycker om när gamla hus möter nya. När tidigare generationers lust att skapa och bygga möter nutidens. Det är ett av många sätt att pussla ihop någon slags förståelse för tidens gång.


Jag hade ju tänkt att detta inlägg skulle beröra begreppet äldreblivande. Det är ju ett ämne jag sagt att jag vill skriva om. Jag ville bena ut vad jag menar med detta ord, vad jag vill säga och varför. Men nu märker jag att det får inte plats. Återigen har jag inte tid med mitt äldreblivande. Det får bli en annan gång.

Istället vill jag nu önska er – mina vänner och följare – en trivsam nyårsafton. Hoppas att ni sedan är sugna på att röja bort barren och kaksmulorna. Städa, ta vid där det gamla slutade och samtidigt uppfyllas av en fräsch känsla av att starta något nytt.

GOTT NYTT ÅR

 

 

Varje livsminut är poesi
Skrivet av

 

Två dagar före julafton springer jag ner för trapporna och ut på gatan. Tankarna surrar kring jultomten, men podden jag planerat att lyssna på innehåller något annat. Öppnar porten och bländas från två håll. Låg, skarp vintersol från ena hållet, lika starka solljusreflexer från det andra. Gotia Towerhusens spegelväggar fångar hela decembersolens samlade kraft och skickar tillbaka. Och där står jag mitt emellan.

Tomten försvinner ur mitt huvud, det skarpa skenet väcker andra tankar. Var det en nära-döden-upplevelse eller bara ett utmärkt tillfälle att fira årets mörkaste timmar. Ljuset som är på väg.

Jag tänker på poesi och sätter lurarna i öronen. Lyssnar på söndagsintervjun med Amineh Kakabaveh. Den svenska riksdagskvinnan som redan som 13-åring började sin kamp för demokrati – rättigheter och frihet för kvinnor. Då hade hon automatvapen på axeln, nu sitter hon i Sveriges riksdag.

Med detta intressanta samtal i öronen och med en sol som lugnat ner sig kommer jag till badhuset. Där finns en gammal kvinna som viker sig dubbel varje dag. Hon tar sin fot och lägger den vid sitt öra och jag förtjusas varje gång jag ser det över vad kroppen kan.

När jag kryper ner i kallbassängen tänker jag att hela livet är poesi. Varje dag, varje stund för mig – om jag håller alla mina sinnen vakna – är något jag kan skriva om. Och när jag simmar min tusende meter hoppas jag att 2018 ska bli ett år för mig, rikt på ord. Mycket skrivande!

Och: att lyssna på Söndagsintervjun  och Ekots lördagsintervju gillar jag. Där får jag något jag saknade så mycket när jag var aktiv politiker. Det fördjupade samtalet där det finns en chans att tala färdigt. Att tänka ett varv till. Att förklara mer än försvara. Att mötas i samtal.

Med hopp om många goda samtal under helgerna som kommer önskar jag nu alla följare och läsare en God Jul

GOD JUL

Bodil, oh Bodil …
Skrivet av

Bodil Malmsten, Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig

Vet inte vad Bodil Malmstens språk gör med mig. Eller med oss, för vi är ju många. Vad är det hon förmedlar? Kanske att allt det stora ryms i de små orden. Bara titeln i den tunna boken jag har i handen får något att vibrera i mig: Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig.

På sidan 183 står:
Allt en människa håller på med, alla planer, alla projekt och så kommer verkligheten i vägen.
Plikt, sjukdom och katastrofer på olika nivåer, alla katastrofer som avlöser varandra, detta radband av katastrofer som är ett människoliv.
Alla yttre krav som tränger undan de inre.
All tid som jag vill ägna åt mitt skrivande och så kommer livet emellan.
Det riktiga livet, det liv där frågan aldrig ställs om du har tid.
Det har kommit emellan igen, jävla liv.

ASSOCIATIONER I LINNÉ
Skrivet av

Promenerar i mina gamla kvarter i Linnéstaden och passerar parfymaffären med den gamla, välbekanta skylten 4711. Tänker på henne. Hon hade den parfymen. Minns den med ett stänk av äckel och vemod. Doften var koncentrerad, frän och signalerade gammal tant. Den stod på hennes nattygsbord tillsammans med ett trärör med skruvlock. I den låg små valiumtabletter. Tänkte på sängbordets grönskimrande skiva.  Det var ett vackert nattygsbord. Det måste vara kolmårdenmarmor.

Går hem till förmiddagskaffe och färskt bröd med ost. Tar trapporna hemma som jag oftast gör. Låter mig sporras av alla tusentals trappsteg jag skulle missa om jag skulle överväga att ta hissen varje gång. Så jag går. Trappuppgångar är viktiga. De skapar känslan i huset och är ett för-rum till hemmet. Våra trappor är så vackra, jag njuter varje gång jag går. Slipade och nytvättade trappsteg. Kolmårdenmarmor, ett vackert ord.

Kolmårdenmarmor.

Tolv bilder, tolv rader av ord, november.
Skrivet av

Bilder och rader

Tolv bilder i november
rader av ord
gråmånadsmosaik.

 

Natten hänger kvar över Korsvägen en morgon klockan sju
och jag njuter och huttrar min sista balkongfrukost.

”Är du kompis med gay-Simon?” läser jag i Hugo och kepskampen,
springer till vitamininjektionen Skriv20017.

”Jag vet för mycket om den här sorgen” ur Jag matar kriget med dem jag älskar medan jag petar bland kärleksörtsknoppar redo för vår.

I lådan med vackraste barndomsminnen hittar jag Ann som lucia med stjärngossen vid sin sida, medan min barnbarnspåfågel fångas mitt i sitt steg.

En klar-kall morgon cyklas det till skolan och det sjunger i mina öron ”att skriva poesi handlar alltid om att jaga efter en undflyende mening, något som bara skymtar i utkanten av synfältet.” ur: Skriva Poesi.

Skrivarpodtröjan på min galge och digital intervjuinspelning medan  tomten spejar efter jul i simhallens entré.