Tack Agneta Pleijel


Just nu söker jag mig till böcker med barn- och ungdomsskildringar. Memoarer som lyfter sig nivåer ovanför att enbart hämnas. Berättelser som ser helheter men med blicken särskilt riktad mot barnet. Alla har föräldrar, åtminstone en mamma som fött oss. Många har själva barn. Det är svårt att vara mamma och pappa. Men det kan också vara mycket svårt att vara barn. Just nu letar jag bland minnen, brev, dokument från tiden då jag var barn. Jag är glad över att det finns många nedskrivna ord. Jag vill veta: hur formades just mitt liv.

Jag vill våga se och jag vill våga berätta. Jag vill inte längre fastna i överslätandet ”det var ju så på den tiden” eller ”de gjorde så gott de kunde.” Det är självklarheter. De gjorde förhoppningsvis så gott de kunde i den tid de levde. De hade sin livslott.  Men jag har också min. Nu vill jag våga se hela min egen lott, lägga fram den i ljuset. Våga berätta för den som vill lyssna.

Därför har jag läst Agneta Pleijels Spådomen. Fortsättningen Doften av en man väntar. Jag tycker om hennes angreppssätt. Hon skriver om flickan, hon. Men ibland kliver hon ur scenen och tittar med sitt vuxna jags ögon. Då skriver hon jag. Det funkar, genialiskt.

Spådomen handlar om att vara ung på sjuttiotalet. En ömsint berättelse om en ung, sökande och starkt kännande kvinna. Om slitningarna i familjen. Om dramatiken och smärtan. Men med bibehållen respekt för människorna omkring henne. Mamma, pappa, systrarna, några släktingar, en vän.

De är sammanvuxna, har varit det från livets början, mamma och hon. De är en enda kropp av hinnor, blod och inälvor.

  Att blir förkastad av mamma är en pina men närheten är en större. Kanske är det ett sällsynt ögonblick då mamma för en gång skull ser henne. Och hon vill bara bort. Vart som helst. Långt bort. Till vilken slocknad planet som helst. (Ur: Spådomen.)

Nu längtar jag efter Doften av en man. Tack Agneta Pleijel.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *