Den gamle Egger har hållit sig borta från kvinnor sedan hans vackra, unga hustru begravdes i en lavin för många år sedan. Nu möter han lärarinnan, en äldre kvinna som lockar honom ner i sin säng.
Det hade inte fungerat. Han hade inte kunnat övervinna sig själv. Orörlig, som fastnitad, hade han legat där och känt hur handen på sitt bröst bara hade blivit tyngre och tyngre, tills den slutligen sjönk ner mellan hans revben och låg direkt på hjärtat. Han såg på hennes kropp. (ur: Ett helt liv.)
Vid bokhandelns pockethylla snubblade jag över Robert Seethaler, Ett helt liv. Sydsvenskan skriver ”En litterär bomb” och ja, jag var trollbunden. Språket, gestaltningen, berättelsen grep tag från första sidan till den sista.
Sandra Beijer, Allt som blir kvar kom att bli en kontrast till boken ovan. Här handlar det om nutid, Stockholm, ungdom, knark och fester, en värld jag inte är så himla van vid. Men språket! Läste i en recension att inte en enda mening är onödig. Det är ett kärnfullt, skickligt utmejslat språk som bjuder in mig – griper tag i mig och följer med mig från början till slutet.
Han vek sig dubbel på gatan och jag var tvungen att ta ett steg tillbaka för att hans överkropp var så stor. För stor. Han är trettiotvå centimeter längre än jag, och det är omöjligt att trösta hela den kroppen. (Ur: Allt som blir kvar.)
Lämna ett svar