Om att fastna

Britta och paraplyet

För länge sedan i mitt förra liv när jag bodde i Orsa, brukade jag under sommarmånaderna cykla tidigt varje morgon ner till utomhusbassängen för att simma. Magiskt när solen gick upp mellan tallstammarna och nattens älvor dansade över vattnet.

Där fanns en simmarkompis, en gammal man. Tidigt ute och bassängen trogen. Han brukade fastna. Efter simningen satt han i omklädningsrummet och pokulerade. Tog på sig skorna först och byxorna efteråt. Han kunde fastna vid andra byxbenet, inte för att skon satt i vägen för byxorna var vida. Nej, för att han pratade. Eller bara satt och tänkte.

Jag brukade förundras över att det kunde ta fyrtio minuter att få på sig byxorna. Numera är jag inte förundrad. Jag har också börjat fastna. Framför fönstret, i duschen, med digitalt korsord eller halvvägs in i en byxa. Jag bara fastnar och tankarna kommer och gå.

När man blir äldre fastnar man lättare. Det är därför allt tar så mycket längre tid. Visst kan man vara vaksam så att inte hela dagen blir ett enda klister, men tillåtas fastna är också bra. Om man haft turen att få leva ett långt liv med utsikter om att bli ändå längre, ja, då behöver man summera lite då och då. Man behöver umgås med sig själv ibland i olika åldrar – sig själv som barn, sig själv som ung. Man behöver det för att förstå och för att skapa helheter.

Ibland fastnar jag i mina barndomslekar. Då gör jag sällskap av Britta, celluiddockan som mamma sydde gedigna kläder åt. Kläder som tålde att vändas ut och in. Det var fina sömmar på insidan också. I sommar ska Britta lämnas in på klinik. Jag hoppas på armar och ben på rätt plats och på att chokladsoppan runt munnen från -50-talet ska tas bort. Den har suttit fast tillräckligt länge. Men hennes rostiga paraply kan nog aldrig mera bli sig likt. Det är passé.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *