Är det intressant eller inte att följa sitt äldreblivande i sina olika nyanser och skiftningar, eller är det något att inte låtsas om? Fortsätta leka en låtsaslek, fast jag säkert vet att jag nu fått leva betydligt längre än tiden som finns kvar. Jag kittlas av känslan att minutiöst granska stegen in i mitt eget äldreblivande. Vad händer i mitt tankegods och vad händer i min kropp? Hur mår min själ och hur vill jag att det ska sluta vad som än händer.
Läste en krönika om oss 40-talister av Merete Mazzarella. Hur vi försöker dölja att också vi som föddes på 40-talet blir äldre. Vi som är vana vid att arbeta både borta och hemma och orka allt! Nu stretar vi emot och skyler vår trötthet, våra krämpor och förmågor som naggas i kanterna.
Jag vill följa med, med öppna ögon. Jag vill våga stå för hur jag mår, vem jag är. Våga känna sorgsenheten över att allt till slut är över. Trösteorden tappar stundtals sin riktning.
”Man är inte äldre än man känner sig.” Men om jag känner mig sliten och trött och gammal …
”Jag glömmer också.” Jag vet att alla glömmer. Men min glömska tar andra former nu. Bildar tomma hål på ett helt nytt sätt …
”Jag känner mig också stel.” Jag vet. Efter trettiofem-fyrtio måste man jobba för kroppen om den inte ska bråka. Men detta är en annan stelhet, den rubbar mig ur balans. Gör mig rädd att ramla, bryta …
”Köp en kräm så att inte rynkorna syns!” Varför det? Är det något fel på rynkor? Är det något fel med att bli gammal?
•
en blåsig vacker solig vintermorgon
mina tårar blandas med havets vindar
alldeles för mycket salt – det svider
att alltid tänka: detta kan vara den sista våren
kanske aldrig mer
tänk inte så!
varför skulle jag inte tänka så,
den tanken ger varje stund ett högre värde
En balansgång mellan att acceptera och förneka.
Ibland tänker jag: så länge jag klarar poweryogan lika bra som den spänstiga tjugoåringen, så länge är jag inte ”för gammal”. Men att bara tänka så är ju att inse, att jag är ”gammal”.
Men i förälskelsen, passionen är allt sig likt. Eller inte?
Svårt det där.
Fortfarande samma person på väg genom livet. Mot livets slut.
Min son säger, att om 30 år kan alla få ett evigt liv. Allt kan bytas ut.
Men att ha ett evigt liv. Skulle man då uppskatta våren lika mycket?
Nej, ett eget liv vill jag verkligen inte ha!!!! Verkar trist!
Rigmor, sluta aldrig med yogan! Du är en djävel på det