Vårsol leker
När vårsolen spelar mellan tulpanernas kronblad tänker jag på en annan lyckodrivare. När körsbärsträden stod i blom var bären på väg. Tiden då jag kunde sitta högst upp i timmar och äta. Låta det ena mörkröda, saftiga bäret efter det andra möta min tunga. Min barndom var både mörk och ljus. Körsbärsträden hörde till det ljusa, den sagolika blomningen och den fruktsamma skördetiden.
Tulpaner har klassificerats sedan 1600-talet. Kronbladens utseende delar in dem i olika grupper som växer upp, blommar och dör. Och kommer igen. Att bli äldre innebär tid att stanna upp. Kroppen, huvudet och hjärtat kräver ett stillsammare tempo. Jag är en liten pusselbit i ett evigt kretslopp och jag stannar till för att bara tänka, bara känna. Många såg Per Fugelli hos Skavlan för några veckor sedan. Han är professor i socialmedicin och håller på att skriva sin sista bok: Per dör. Jag ser fram emot den boken. En klok, eftertänksam människa med mycket erfarenheter och kunskaper tar läsaren i handen och öppnar för ett ärligt samtal kring det som de flesta tänker på men inte talar om. Att vi ska dö.
På Skavlans fråga om det finns något bra med att veta att man snart ska dö, hade Per Fugelli flera svar. Ett var: jag lever mer intensivt och organiskt med naturen. Att gå längst havet är ändå härligare nu. Jag håller med. Att stanna upp i trädens lövverk, att känna vårbris mot ansiktshuden och att tänka på att allt kommer, går och kommer tillbaka gör mig lugn.
Lyckodrivande minne
Lämna ett svar