Från Ranelid till Al-Khamisi via Naseh och Ekdal.

Göteborgs hamn.

Första meningen ska suga tag. Efter en dimmig tidig morgonpromenad i hamnen en dag i januari landade jag i en bokhandel. Bestämde mig för att köpa ”fyra för tre” och att första meningen i varje bok fick avgöra valet. Jag sökte länge och noggrant. Vilka meningar grep tag i mig? Hur vill jag att en berättelse ska börja för att jag ska sugas med?

Mina första-meningen-val denna morgon böljade från ord, relationer, vatten, kärlek och svek. Så här blev det:

När överbefälhavaren Axel Wiman började gråta under presskonferensen så lät det bara som om en vindil sakta svepte genom rapsfälten i hans barndom, men innan dagen var slut hade en storm dragit in över landet och många människor förvandlades till vargar och rovfåglar som kretsade över sitt byte. (Björn Ranelid)

Miriams mobiltelefon är kopplad till högtalaren med en tunn vit sladd som löper över köksbänken, fläckad av tomatsaft, välling och kaffe från frukosten. (Negar Naseh)

En mulen höstdag tar jag hissen från vindsvåningen på Södermalm ner till källaren. I handen: datorväska med en liter naturell yoghurt av utgånget datum och något dussin pillerburkar, allt giftigt som går att hitta i medicinskåpet.  (Niklas Ekdal)

Gud vill visa att han äger havet. Havet lyder hans nycker och släpper all sin skam, tömmer sin vrede över vår fiskebåt. (Duraid Al-Khamisi)

Björn Ranelid, Negar Naseh, Niklas Ekdal, Duraid Al-Khamisi.

Nu har jag läst två av dem; så olika, men rätt val för mig just nu. Samtidigt bearbetar min hjärna första och sista meningarna i vår kommande roman, den som håller på att slutföras nu.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *