bara detta enda
denna enda sekund
naken kvist
så enkelt
stormen mojnar
mullret stillnar
inuti
bara detta enda
jag googlar gräs/bilder
grön frisk växt
det finns 9000 arter
som kan bedarra mig, nu
bara detta enda
denna enda sekund
naken kvist
så enkelt
stormen mojnar
mullret stillnar
inuti
bara detta enda
jag googlar gräs/bilder
grön frisk växt
det finns 9000 arter
som kan bedarra mig, nu
Vaknade med ett ryck och tänkte: det är småkrypskrig i kroppen. Vips gick associationerna till orden som följt mig sedan jag var barn. Det ena är onomatopoetisk. Jag tyckte det var så finurligt och fint att det finns ord som låter som det man vill beskriva. Du som ligger och vrider dig ibland istället för att sova, visst kan du väl känna vad jag menar med små-kryps-krig-i-kroppen? Och nyss lärde jag mig att beskrivningen av hjärtats slag på japanska är: dokidoki.
Det andra ordet jag funderade mycket över när jag var barn är eutanasi. Jag tyckte själva ordet hade en vacker melodi, ett skönt stänk av vemod. Kanske berodde det på att jag bodde på en av döden omsusad plats. Det var vid kanten av ett tuberkulossanatorium. Många patienter bodde där, mycket länge. En del kom aldrig hem. En del målade, andra skrev. En av dem som skrev, och vars röst gick genom rummen hemma hos oss, var Harriet Löwenhjelm. Bland annat skrev hon:
I natt skall jag dö. – Det flämtar en låga.
Det sitter en vän och håller min hand.
I natt skall jag dö. – Vem, vem ska jag fråga,
vart jag ska resa – till vilket land?
I natt ska jag dö. – Och hur ska jag våga?
Det var i sådana stunder jag upptäckte ordet eutanasi.
Bilden ovan är Romanäs sanatorium. Det byggdes på gränsen mellan Småland och Östergötland i början av 1900-talet. I många år var det tuberkulossanatorium och ägdes av Göteborgs stad. 1960 fanns inte behovet längre och det blev annan verksamhet. Sedan många år står det helt tomt.
Har just läst Karolina Ramqvists Flickvännen. Vaken kan jag hålla den ifrån mig men när jag faller i sömn slår den klorna i mig. Borrar sig in, skrämmer mig våldsamt.
Min rädsla är diffus och djup. Med avskalat språk vibrerar boken av undertoner. Hängivenhet, övergivenhet, respekt, ingen respekt alls, längtan, våld, blod, förljugenhet och kallt stål i samma andetag. Även om min rädsla är diffus är bilden författaren målar tydlig. En bild av en värld jag är främling i, men som jag vet finns. Den handlar om flickvännen som finns i ett hus med sina vänner. Deras killar är gangsters som är ute på jobb på obestämd tid. Det är som en film; en film som är hemsk rakt igenom.
”Ska det vara vackert det här?” brukade mamma säga om en del tavlor. Med undertonen att är det inte vackert så är det inte bra konst. Hon hade fel. Tavlan eller boken är vacker ibland. Men inte bara det: angeläget och gripa tag, fult och farligt, handlar tavlor och böcker också om. Väcka slumrande känslor.
Varje gång en författare och en läsare möts uppstår en unik upplevelse. Det jag som läsare målar upp i mitt inre med hjälp av det som författaren ger mig är mitt. Karolina Ramqvists Flickvännen berör mig i allra högsta grad.
en sällsam höst i år; ljusinsläppen, skuggorna
dödandet
ihållande värme med vind från syd
lövverken, färgerna, kadmiumdoppat
guld, citron och purpur
brunt
sällsynt många råttor kryllar ibland brunlöven
blod sprutar över globen
jag har ändrat mig: kanske är det ändå så att människan inte är född god;
född att vilja väl
ljusinsläppen
jag vilar i dem
Senaste kommentarer