Hon visar sin prinsessdans i tyllkjol och prinsesskor redan före frukost.
Jag tar ut vintergarderoben för vädring. Återigen kommer min barndomsmössa fram, den jag hoppade i djupa snöhögar från en stenmur tillsammans med.
Ett sms, en återfunnen ungdomsvän dog nyss.
Världen utan honom tog vid. Hela min kropp blir så trött. Ledsen.
I lövverket utanför mitt fönster kommunicerar småfåglarna lika vilt som nyss.
I dalen lever Azaleorna sitt eget liv.
Jag borde äta mindre smör.
Fåglar i Västergarn.
Den frågan går inte att ge ett svar på. I alla fall är inte svaret statiskt över tid. Men när någon frågar blir mitt svar ändå ofta detsamma. Vilken är den bästa bok du läst? Fjärilen i min hjärna, skriven av Anders Paulrud. Han skrev den när han var femtiosju år och döende.
Så här börjar den:
Och nu vänder jag mig nedåt, till fåglarna i underjorden –
Så kanske. Om det inte lät så dramatiskt. Och vackert.
Den här boken fyller mig med ett vackert vemod från första raden till den sista. Den blandar existentialism med vardagstankar i samma andetag. Den fyller mig med mod och en vilja att förstå att det är inte så farligt.
De cirklar omkring, ett fåtal av de snälla vita fåglarna.
Inga läten, men ögon. Stanna här, var inte rädd –
Senaste kommentarer