Eget foto
O människor – vad vill jag er i grunden?
Jag vill att ni ska skydda mig för stunden
mot ångesten, som lurar i förstäck.
För övrigt vet jag inte vad jag vill er
men klamrar mig besinningslöst intill er –
Skall detta kallas kärlek – eller skräck?
Ur Orgelpunkt 1944 Anna Greta Wide
Anna Greta Wide är en poet jag återkommer till. Ibland är det år mellan gångerna jag tar den häftade diktboken från 1944 i min hand. Slår upp en sida, läser och drabbas rakt in i hjärtat.
Författare berättar om sitt yrke som ett ensamt arbete. Många, långa ensamma timmar, dagar. Så ensamt att man ibland måste aktivt söka sig till social samvaro.
Andra går omkring med en evig längtan efter att skriva, ofta obegripligt för den som inte också känner så. Vadå, ”måste skriva”, ”kan inte leva om jag inte får skriva”, ”är mitt sätt att förstå världen”, ”eller mitt sätt att förklara mitt innersta”? Det kan verka konstigt, men jag tycker det är enkelt. Vissa måste spela flöjt, andra odla trädgårdsland. En del jagar, andra styrketränar. Jag och några tusen till måste skriva. Det är skönt att ha ett eget måste.
En del skrivare är förvånade över att det aldrig blir någon bok. Trots att jag vill, trots att inspirationen infinner sig starkt då och då. Åter andra längtar efter ensamhet eftersom det är just brist på ensamhet som är hindret för att uppnå sitt mål – att ha skrivit världens bästa bok! Men upptäcker kanske att när de äntligen fått till rejäl ensamhet, ja, då kommer skrivkrampen.
Jag hör till dem som ser på mitt skrivande som en drift. Måste, måste …
Men jag vet också att skriva är ett hårt arbete. Ett arbete som kräver mycket tid, mycket ensamhet, mycket envishet och dessutom en massa mod och lust.
Susanna Alakoski skriver om skrivandets ensamhet i April i anhörigsverige.
”Skrivandet är ensamhet.
Utan denna ensamhet uppstår inte texten.
Författarens ensamhet. Ensamhetens författare.
Skrivandets längtan efter författarens ensamhet.
Vår längtan och möjlighet bort från boulevarder och trådbussar.
Att få vara tanke.”
Ur April i anhörigsverige, av Susanna Alakoski.
Fyra, tjocka pärmar har det blivit. Nästan varje dag under tjugo år har jag skrivit dagbok, skrivit ut och satt in i pärmar. Nu bläddrar jag jag allt oftare i dem, när jag vill forma mitt livsfacit. dessutom kan jag hitta inlevelsefulla formulerar där, som jag kan använda i andra sammanhang. Gestaltningar av glädje, frustration, rädsla, framgång, stress och ständigt ihållande regn. Eller vad sägs om denna: ”långsam som en influensadrabbad snigel” ?
Nu undrar jag vad jag gjorde för fem år sedan, tio, femton, tjugo?
Jag börjar bakifrån. I juni 1995 var jag mitt uppe i anställningsintervjuer för ny näringslivsansvarig i Orsa Kommun och i juni 2000 delade jag ut kulturpris till Hellzephyrs världens bästa poporkester.
Sommaren 2005 fikade jag på ett gårdscafé i Rättvik och i juni 2010 var jag först på styrelsesammanträde i Dalhalla, den fantastiska konsertlokalen djupt nere i ett kalkbrott.
Konsertbesökare i Dalhalla.
Efter Dalhalla for jag till nästa styrelsemöte, SKL International i Stockholm som arbetar med projekt i många olika delar av världen med syftet att stödja uppbyggnad av lokal demokrati och att på olika sätt främja FN:s miljömål. Sedan skulle jag åka till Europarådets kongress i Strasbourg, men fick ont i örat och fick stanna hemma.
Och vad gör jag nu, i juni 2015. Ingen dag är den andra lik. Försöker njuta av varje stund. Vet ju inte hur många dagbokspärmar till jag kommer hinna skriva. Jag njuter av att skriva på min, nej vår roman. Vi är två om den och den blir inte klar till Bokmässan i höst. Men nästa år kanske? Och i andhämtningspauserna går jag runt tillsammans med små människor och luktar på blommorna.
Moln som penseldrag
Andras ord som inspirerar mig är,
Finns
skriker jag
Finns igen
Finns
Vad håller du på med!
Sluta
Låt bli
Låt mig bli
din människa
igen
Utan dig vet jag inte
vad det nu var
Kärlek är
att jag vill att du finns
Bodil Malmström, Det här är hjärtat
och
I de stunder när jag inte helt gått ned mig i pessimism och vanmakt intalar jag mig att jag som författare har uppgiften att envist hissa människoflagg.
Hissa människoflagg.
Elisabeth Rynell, Skrivandets sinne
och
Denna nya känsla som förföljer mig med sin bitterhet och sin sötma nämner jag endast med tvekan vid det vackra, allvarliga namnet sorg.
Francoise Sagan, Bonjour tristesse
Bodil Malmsten, Elisabeth Rynell och Francoise Sagan
Påfågeln i Slottsskogen
Gutefåren, påfågeln, och en kråka högt uppflugen i en lind kommunicerar. En kakafoni av röster. De sjunger, bräker och skriker att den varma tiden är på väg, det dags att para sig. Kom igen, men inte inom mitt revir! Dalapälsfåren har kanske redan sitt på det torra, de står lugnt och tuggar på färskt frukostgräs och lanthönsen tycks inte ens ha vaknat.
Det är tidig morgon och jag är på väg mot dalen med hastiga steg. Vad är det med den platsen, som sliter och drar i mig varje månadsskifte maj – juni? Måste dit, måste andas just där, den fyller mig med lugn.
Azaleadalen
När jag berättar om Azaleadalen brukar jag visa blommornas färgkaskader. Idag söker jag det gröna. Omgiven av ek och lind, asp och rönnbär – inte minns jag riktigt alla namnen som pappa försökte lära mig – är det lätt att andas här. Konstant vind i höga kronor, bara styrkan varierar. Dofterna från azaleorna. Det vilda och otuktade, oändlig skönhet.
Varför tycker jag att ORMBUNKE är ett vackert ord? Ord på U är inte vackra har jag hört och ormar har jag lite svårt för. O-R-M-B-U-N-K-E. Kanske är det för att de stod i parad runt huset jag bodde i när jag var liten.
Ormbunke
På eftermiddagen kom solen och jag hade givande samvaro med en pojke mellan tre och fyra. Dinosaurien, ödlan och krokodilen var med och jag fick veta en hel del om pappor, mammor, barn, mat och vuxendricka. Sånt som man kan döööö av.
Lekkompis
Solen värmde och jag lekte att det var sommar och att det var sant.
Senaste kommentarer