Åkte 1000 meter ner i marken och blev hög

 

BergHär får ni hälsa på i min dagbok. Detta är ett utdrag från september 2007.

Idag är det den andra dagen av en tvådagarsresa med Länsstyrelsen. Det handlar om bergsnäringen. Detaljer om tillstånd, mineraler, miljö och procent. Eftermiddagen är vikt åt Boliden. Vi skall ner i gruvan. ”Det tar två timmar, en halvtimme upp och en halvtimme ner. Vi ska ner 1000 meter så det tar lite tid.”

Jag som tidigare inte funderat så mycket på de praktiska detaljerna, hörde min mun säga: ”Vill jag det?” Snabbt kryper paniken in i min kropp. Hiss rakt ner i berget, kallt, mörkt, blött, mörkt. Jag vill inte, skriker kroppen och andningen blir häftig. Ögonen tåras, en kamp inombords bryter ut. Ser fladdrande löv utanför fönstret. Tänker på dem som ett nu. Ett sen finns inte.

Atmosfären omkring mig är stödjande och respektfull. Andas djupt, tittar på löven igen. Det blåser i dem nu, det kommer göra det när jag är 1000 meter ner och det kommer fortfarande blåsa bland löven när jag kommer upp. Jag åker ner. En öppen femtiotalshiss med gunnebostängsel. Vi står som packade sillar i våra overaller, reflexvästar, hjälmar och pannlampor. Hissen far sex meter i sekunden ner till 400 meter. Det går fort. I tre bilar åker vi från 400 till 1000 meter. Neråt. Krångliga, fuktiga, mörka, sliriga, geggiga vägar i skitiga bilar. Vattenpölar. Tungt att andas. En djävla ljudnivå. Lång tid tar det. Jag tänker på dem som arbetar här varje dag. Vi möter tunga lastbilar och tittar  på när en jättemaskin borrar nya lethål i bergväggen. Någon hackar loss en färsk bit åt mig. Inte tänka, andas djupt.

Detta är en arbetsplats som alla andra. Eller snarare en mycket speciell arbetsplats. Tänker fast jag inte vill tänka på mannen som satt fast i sin maskin när berget rasade. De hittade honom efter tre månader.

Jag gjorde det! När jag kommer upp har jag en mineralbit i handen bestående av ortit, malm, zink, kattguld, svavelkis och en del annat. Den gnistrar, jag är hög. Det virvlar och blåser lätt bland löven, solen tittar fram. Känner mig levande och extra lycklig.

Blad

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *