Månatligt arkiv: november 2014

Bilderna i detta inlägg är tagna utanför ett äldreboende nära mig

Ibland tänker jag tillbaka på tiden som heltidspolitiker. Vad var det som drev mig och blev det som jag ville? Idag tänker jag på äldreomsorgen.

Vi räknar och jagar pengar för de räcker aldrig, pengarna. Vi tillskjuter nya, men de är ändå alltid slut. Fullständigt oacceptabelt.Vi anställer en ekonom till. Ekonomen letar efter pengar i tomma hål, hon fortbildar och utbildar. Hon hittar felbudgeteringar och många fattade beslut som inte genomförs. Pust, stön, hjälp!

Om de äldres trygghet skriver jag tidningsartiklar. Om deras rätt att bestämma hur de ska bo, vilken hjälp de behöver. De äldre byggde vårt samhälle, då för länge sedan när jag var liten. De tog hand om mig, nu är det deras tur. Jag tänker på hus med hiss och handikapptoaletter, rollatorvänliga gångstigar och inga trottoarkanter som är för höga. Det kostar pengar.

Efter våra finansiella genomlysningar gör vi ekonomiska omstruktureringar. Jag befinner mig nu i en värld full av kostnadsställen, ekonomiska repressalier och kamrersuttalanden. Var det därför jag blev politiker? Alla gillar inte kommunen nu. De ringer mig, vill berätta. En gammal dam vill ta sitt liv, på grund av de politiska besluten. Ta sitt eget liv. På grund av beslut som jag har fattat?

Det demonstreras och protesteras. Jag pratar, lyssnar och förstår. Personalen säger att jag sviker vallöften. Jag förklarar och försvarar och berättar och försöker.

Jag vill så mycket mer. Jag vill musik, spetsar, lukt av nykokt potatis, blommor och minimum av medicin.

Jag vill, jag vill, jag vill … men jag hinner inte dra in andan och säga allt det där. Siffror, pengar och beslut tar allt. Tar hela mig.

Hundarna på bilden har egentligen inte med texten att göra. Eller kanske? Två trötta vildhundar bor på Pompeijis utgrävda gator tar siesta i solen en aprildag 2008. Det skulle kunna bli en bra berättelse!
Häromdagen mötte jag en person som tycker om att skriva. Hon berättade om en oresonligt svår upplevelse i det egna livet. Hon slutar med orden:
”Det var fruktansvärt svårt, men det var det värt. Om det kan bli en riktigt bra berättelse…”

Det är så det är tänker jag, att ha driften ”att skriva” ingjuten i sig. Den driften är en ständig följeslagare, en piska och en morot, ett gift och en njutning. När jag är uttråkad, när jag är rädd, när jag skrattar hejdlöst eller när oron krälar oregerligt under huden, då finns alltid frågan där. Hur kan jag skriva om detta?

Är det någon som känner igen sig?