Månatligt arkiv: september 2014

Vi som gillar det får det att låta som världens mest underbara tillstånd att få segla runt bland böcker, böcker och åter böcker. Låta sig inspireras och kanske också inspirera andra.
Men det finns andra sidor. Det är svettigt, det är trångt, det är stökigt och ett ständigt brusande ljud där röster från olika världar försöker överrösta varandra. Dessutom finns det en massa annat som inte är böcker. Leksaker, foto, papper, musik, stand-up … så här efteråt går jag omkring med förhöjda ringsignaler i båda mina öron.
Jag flyttade in på bok- och Biblioteksmässan i fyra dagar. Drog på mig stödstrumpor, tog med en vattenflaska och byggde överlevnadsstrategier. Efter några år har jag lärt mig vad jag behöver. Planera vad jag verkligen helst vill lyssna på, alltid ha karta i fickan och utöka mitt hitta-revir successivt, äta regelbundet. Men det kanske allra viktigaste är att jag måste dra mig undan från alla människorna med jämna mellanrum. Sätta mig i en vrå och bara tänka och andas djupt.

I år trillade jag bara dit en av dagarna. Lät suget ta överhanden redan vid tiotiden på förmiddagen. Mitt beroendedrag fick fritt spelrum och framåt eftermiddagen är det bara en enda sak som skymmer sikten för allt annat. Godisskålarna! Var finns de bästa kolorna, en sväng till sega dalahästarna en gång till, inte en sån igen, den svider på tungan … men det var bara en dag. Alla de andra uppskattade jag äpplen, nötter, mandlar och vatten …
Seminarietitlar som jag gillade: Vägen in i skogen var överväldigande enkel, Vad gör det nya livet med vår inre, uråldriga natur? Och: Att skriva om det allra mest personliga.
Författare som jag gillar att lyssna på: Sara Stridsberg, Owe Wiktröm, Klara Zimmergren, Lena Andersson, Tony Samuelsson.
Årets debutant som jag hittade: Daniel Wångsten med romanen ”oavsett vad”.
Årets fynd: David Grossman med ”Fallen ur tiden”. Har inte läst den ännu, men känner mig så förväntansfull när jag håller den i handen.
Ett citat av Hjalmar Söderberg får beskriva min grundläggande känsla när jag vandrade runt på den älskade bokmässan:
”Jag har burit min ensamhet med mig i människovimlet som snigeln sitt hus.”

Höst

Här kommer några sporadiska intryck och tankar min första höstdagsmorgon. Det var igår, 8 grader, 0,7 mm regn, 7 meter vind i sekunden.
Lyssnar nyheter med ett halvt öra, letar regnbyxor, äter frukost.

Politiska intresset ökar. Fler svenskar än någonsin är intresserad av vice andre talmansposten. Valet som nyss var rev upp känslor, känslor väcker engagemang. När politiken är förpackad i siffror och statistiska staplar somnar vi. När det är känslor vaknar vi. Så var det i Skottland också. Skottland självständigt eller inte? Nästan alla röstade.

Ut i regnet, långpromenad till simhallen. Passerar min gamla skola på Vasagatan, där jag hoppade 153 cm i höjd i ett hörn av skolgården när alla hade gått in. Jag tror inte jag berättade det för någon just då, men jag glömmer det aldrig.
Just här krockade jag för första och enda gången i mitt liv. Det var en lätt touch mot en annan bil, Johan satt i passagerarstolen, vi hade träffats två dagar tidigare och jag var nervös, det var 1968.
Studenter ilar in i nybyggda kunskapssalar. Blivande ekonomer, socionomer och en massa andra kompetenser som behövs. Gillar måndagsmorgonrushen. Plötsligt ser jag en mycket välbekant figur komma mot mig på trottoaren. Vi har båda en mobil i handen. Vi låter oss inte störas i våra prataktiviteter när vi ger varandra en kram och hastar vidare. Det är min son.

I slutet av veckan är det Bokmässan alla dagar, jag bara älskar det. Och på onsdag börjar Bonde söker fru …
Ett program om medberoende anhörig till missbrukare börjar också. Det är viktigt! Vad sa de i morse? 25% av alla barn till missbrukande föräldrar får stöd av samhället. Innebär att 75% lämnas ensamma med sin sorg rädsla och uppgivenhet med föräldrar som sätter sig i tillstånd som gör att det inte förmår vara den vuxna som ska ge den trygghet som alla barn behöver. Först väntar vi tills ”det märks på barnet”, sedan ger vi stöd. Kanske.

Världen brinner, vem ska ta hand om barnen?
Nu är jag framme vid simhallen.

Handelshögskolan i Göteborg

Den dikten får mig att tänka på hårdheten i samhället, aggressiviteten, sverigedemokraternas framfart, resurserna i barnomsorgen, unga svenska män som reser ut i världen för att döda, försörjningsstödskostnader som skjuter i höjden. Jag tänker på politik och på samhällsstrukturer. På värderingar, rädsla, ensamhet och tid för eftertanke. Syriens barn, världens barn. Allt hänger ihop.

Här kommer SPELA KULA av Sten Selander (1891-1957).

Vi spelade kula i torget en dag,
en liten folkskolegrabb och jag.

Jag hade väl femti, han hade fem.
Vi spelte. Och han förlorade dem.

Han snorade till och gav mig en blick,
då jag visslade överlägset och gick.

Men jag ångrade mig, när jag kom till vår port,
och tyckte det var något fult, jag gjort.

Jag gnodde tillbaka. Men ingenstans
kunde någon säga, var grabben fanns.

Jag skämdes. Jag tror, jag skäms för det än,
när jag ser dem spela kula igen.

Och jag ville ge, jag vet inte vad,
för att en gång få se den där pojken glad.

Men nu är han säkert en stor, grov karl,
som släpar och sliter – jag vet inte var.

Och visste jag det, förslog det ej stort.
Man kan aldrig ändra det fula man gjort.

Man kan inte lämna kulor igen
och trösta pojkar som stelnat till män.
Sten Selander

Du kan lyssna till dikten här.

Vi tog våra väskor och promenerade ner till båten och gav oss ut på havet med riktning Nordjylland. Dagarna som följde bjöd på många olika höjdpunkter.

Grenen

Ljuset i Skagen, visst är det något särskilt med det. Och Jyllands nordligaste punkt, Grenen gav många associationer till Skagenmålarnas verk. Jag ser hur de vitklädda damerna och herrarna i svart promenerar efter stranden.

Regnbågen på toppen av kulturhuset i Århus.

På kulturhusets tak i Århus finns en regnbåge att promenera runt i. Att gå runt i en regnbåge, det känns fint.

Regnbågsfotografering

Kulturhuset ledde oss varsamt fram mot livets stora frågor: Hur började allt och hur ska det bli? OUT OF DARKNESS hette utställningen.

I Den Gamle By fanns hattar från mammas tid.

Den Gamle By i Århus.

Nära Åhlborg finns Danmarks största vikingatida gravfält. Det var en magisk morgon, allt inbäddat i dimma alltmedan kajorna kraxade oupphörligt och olycksbådande utan uppehåll. Men vi var inte ensamma. De stillsamma fåren spred sitt smittande lugn över platsen.

Lindholm Höje, gravfält.

Ägg i kastrull

Dagen började med ett ägg i kastrullen.
Då gick jag in i mig själv.
Sen gick jag ut.

Det kokade torrt, ägget.
Hur kunde det?

Jag såg Tacloban, en av öarna på Filippinerna.
Där sitter fem små barn på rad på en bräda och huttrar.
Det har stormat omkring dem.
Deras liv har skakat loss dem från allt.
Allt är borta. Alla är borta.
Små barnen fryser, skakar.
Då gick jag in i mig själv.

Sen gick jag ut i solen.

Nästa gång jag rörde vid någon, ramlade jag handlöst rakt i famnen på en vacker man på spårvagnen. Våra ögon möttes i ett leende. Det var bara det.
Då gick jag inte in i mig själv.
Jag stannade utanför.

Kulturhuset i Århus, Danmark.

Vi vistades en hel dag på Kulturhuset i Århus. Konst, installationer, upplevelser som talar till alla sinnen från källare och många våningar upp. Överst på taket promenerade vi runt i en gigantisk regnbåge. Alla besökare blev små svarta silhuetter som tittade på staden från olika håll ibland med ett ljusgrönt, ibland med ett blått eller rött filter. En gigantisk regnbåge som signalerar öppenhet och välkomnande av inte bara lika människor utan också olika.

Det politiska valet har präglat den senaste tiden och jag har sörjt frånvaron av kulturdebatt. Kulturen som är vår livsnerv, vår fantasieggare, tanke- och förståelseutvecklare. Rannsakar mig själv. Jag har försökt att tala och handla för och med kultur i hela mitt politiska liv. Men har jag lyckats förklara vad jag menar och känner? Inte tillräckligt mycket. För om jag hade det skulle jag inte behöva få motargument som: ”det finns viktigare saker nu, jobb och ekonomi” eller ”allt är kultur, att jobba är kultur, att fiska är kultur, allt är kultur!” Då vill jag skrika rakt ut. ALLT HÄNGER JU IHOP! Men orden tryter.

Jag passerade ett garnskyltfönster. En randig tröja i gröna nyanser var fräck, ränderna möttes och varvades på ett färgharmoniskt sätt, så jag ville ta ett foto. Alla tekniska komponenter spelade mig stora spratt – ljus, spegling, himlen och jag kom att tänka på en tavla om Miro.
Min fantasi fick näring och mina associationer spretade åt alla olika håll. Det småbubblade inombords och jag tror nog jag ska ta och sticka den där tröjan någon gång.

Kände lust att läsa i min egen dagbok för femton år sedan, kanske också dela med mig. 1995 började jag skriva regelbundet och det har hunnit bli flera pärmar. Spännande att gräva ur ibland, roligt andra dagar och dystert ibland. Det är ett sammelsurium av utveckling och stagnation. Ständiga teman är jobbet, samhället, kroppen, naturen, själen och de stora frågorna om livet. Ensamhet, rädsla och glädje tar stor plats. Men jag hittade inget som jag hade lust att dela med andra just nu så jag gick till mitt bildarkiv istället. Bilder från september – oktober under några år bakåt i tiden. Så här blev det.

Orsasjön

2008 var året när jag tog adjö av Orsa. Hade bott där så många år och skulle flytta till Göteborg. Jag fotograferade och samlade många minnen den hösten. Och grät ganska mycket.

Från mitt sovrumsfönster i Orsa.

Jag tvivlade på om jag skulle kunna finna ro om natten i Göteborg när mitt träd inte längre var det sista jag såg innan jag somnade och det första när morgonen kom.

Sjön Sommen 2009.

När jag var barn fick jag lära mig att sjön Sommen där i norraste Småland skulle man ha respekt för. Stor, djup och kall och den kunde blixtsnabbt ändra från stilla till höga vågor. Men jag lärde mig också att Vättern var ändå värre.

Från ett äldreboende nära mig.

Jag har alltid varit intresserad av uterum för barn och för äldre. Lekplatser, trädgårdar för äldre … ja, sånt går jag igång på. Bilden ovan är tagen i trädgården utanför äldreboendet i kanten av Slottskogen i Göteborg.

J och A fikar i Azaleadalen.

2013 fikade vi i Azaleadalen långt efter blomningen, men ändå så fint. Vi träffar honom varje år, vår kusin och vän från Holland. Alltid ett kärt återseende.

Slutligen, igår fick jag en kram som gjorde mig alldeles varm inuti.

E, 11 månader.

Mammas hus

Igår passerade jag huset där mamma bodde när hon var tre år. Nyss var det bokhandel i bottenplanet, nu kan man tatuera sig där. Det ska jag ringa och berätta för mamma ikväll! Men neej, det går ju inte. Hon är ju död sedan många år. Tänk att jag varenda dag glömmer bort det. Jag vill ju så gärna ringa henne och berätta.
Undrar vad hon skulle säga. Nej, jag undrar inte, jag vet. ”Tatuera sig … ska det vara vackert det”, skulle hon säga och snörpa lite på munnen. Hon sa ofta så om konst, musik och andra kulturyttringar. ”Ska det vara vackert?” Jag hann aldrig förklara för henne, så att hon verkligen förstod att de sköna konsterna inte alltid behöver vara vackra. Det finns fler punkter i känsloregistret som är värdefulla, mamma. Man kan förfäras, förfasas, bli rädd, bli upprörd, äcklad och uppväckt också.
Jag var varm igår på min promenad. Ville ta av mig tröjan. Bestämde mig för att göra det när jag kommit upp för backen. Kommit fram till vår gård. Jag flyttade från den gården när jag var 19.

Mina tidigaste rötter har jag på Småländska Höglandet, mina flesta i Dalarna. Men i Göteborg finns också ”mina hus” och ”mina gårdar kvar”. I politiken talas det mycket om livspussel och oftast menas vardagspusslet. Jag lägger också livspussel. Men det är ett pussel med 70-årsperspektiv. Vi är många som gör det nu. Kanhända vill vi bringa lite ordning i alla minnen så att vi får rika dagar då vi så småningom ”går i barndom”. Om vi får leva en stund till på jorden.

Det har vuxit mycket på gården sedan jag flyttade