Idag skriver Sara Källgarn om sin dotter. Sara, ordet är ditt.

Min dotter njuter av ett av vårens sista snöglopp!
Åh, äntligen kommer solen! utbrister jag, vänder ansiktet mot ljuset, blundar och njuter. Min dotter flyr snabbt in i skuggan, trots både keps och solglasögon plågas hon av det skarpa. Våren skär i henne, bländar hennes blick, hennes svarta kläder bränner. Svart är det enda hon bär, helt i enlighet med sin tonårsvärld, stundtals obarmhärtig, stundtals underbart radikal och klarsynt. Där ryms inget mammatrams om vårsol eller vårfåglar. Nja, det skulle vara en korp då, svart, magisk och otroligt intelligent, antagligen mer än vi anar. Jag vet ju att min dotter inte alls blir lycklig av våren och ljuset, ändå kan jag inte låta bli att, lite oreflekterat, vilja dela min glädjekänsla med min snart 15åriga, svarta kompanjon i livet.
Själv närmar jag mig 40 och känner hur tiden rinner mellan mina fingrar, slingrar i omärkliga fåror likt vårbäckar bland rasslande stenar, river med sig lite grus och jord, skapar nya banor, nya fåror. Vintern har lämnat min hud lite torrare, lite mer fårad, en kråkspark vid ögat djupnar av kisandet mot solen som jag längtat så efter.
Ann bad mig att skriva här igen, jag skriver så innerligt gärna, hon bad mig att skriva om livet i närheten av autism. Ett givet ämne, en spegel av mitt liv: Min dotter lever med ett autismspektrumtillstånd, ibland kallat Aspergers syndrom.  Autism beskrivs ofta som en inbundenhet, en regel- och rutinbundenhet, en bundenhet vid ting och tankar som inte får rubbas om kaos ska undvikas. För omgivningen blir bundenheten ett hinder, ett funktionshinder, men vad finns under ytan?
I livets bäck fastnar våra små kvistar ibland i ett stenrassel, pressas hårdare in mot hindret av strömmen. Den darrar, kanske kilas fast, rent av knäcks. Men oftast uppstår en liten virvel som gör att kvisten lossnar igen och vi ler när vi ser den glida vidare med strömmarna.
Med autism är det inte alltid så. Med en bävers målmedvetna envishet kilar autisten själv in inte bara kvistar, utan hela grenar bland stenarna, hittar ett mot och bygger upp det. Gnager av en stam och armerar sin damm, lyssnar uppmärksamt efter porlande vatten som hotar lugnet i dammen. För där inne i dammen kan boet byggas, lite under ytan, där allt dämpas lite. Ljuset bryts mot den spegelblanka ytan. Där vi andra bara ser en reflektion av oss själva ser autisten sin egen värld skapad av kvistar och grenar. Det vi ser som hinder är för den som bygger det en förutsättning, en trygghet.
En kvist är en kvist och vi kan enas om att den sitter fast- men kallar vi den hinder eller trygghet? Vårljuset är starkt både när det bryts mot min vinterhud och mot spegelytan i min dotters solglasögon. Hon ler när hon hör korpen, jag ler när jag hör koltrasten, två svarta fåglar, samma vår, bara ur olika perspektiv, speglat med olika syn.