Grönt och ljust

Jag har funderat mycket på det. Men det ligger ändå kvar som en öppen fråga utan svar. Frågan är: När jag är ute i naturen och upplever något som griper tag i mig, vill jag genast ta upp kameran och fotografera. Varför det? Jag vet ju att det finns miljoner naturfotografer som är duktigare än jag att återbilda de stora och små fenomenen omkring oss. Jag vet att min kamera inte är så märkvärdig. Jag vet att jag har ingen chans i världen att leverera bilder som får tittaren att tappa andan.

Nej, det handlar om något annat. Jag tror att jag ständigt försöker utveckla min förmåga att klä det jag upplever i olika språkdräkter. Jag vill beskriva det med ord som förmår landa hos någon annan och berika livet för en kort stund. Jag vill transformera bilden till något som kanske kan kallas gemenskap. När jag känner mig rik vill jag dela med andra. Om jag lyckas beröra andra, genomfars jag av någon slags glädje och jag öppnar mig själv för att kunna ta emot något som någon annan skickar till mig.

De två bilderna i detta inlägg handlar inte bara om utslagna löv, om vårvind och efterlängtade solskensdagar. De handlar om ljuset. Ljuset från himlen som spelar mellan kvistar och nykläckta smålöv. Ljuset som letar sig fram, ljuset som finns där bara man hejdar sig och lyfter blicken från marken. Alltid finns det ljus nånstans.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *