Jag letade länge

Ann framför August Larssonhuset i Orsa 2008

Det är den 6 januari 2012 när detta skrivs. Det är en röd dag. Jag har alltid tyckt bättre om svarta dagar, än röda. Röda dagar är dagar när man förutsätts vila från vara aktiv. Vila från vardagslivet. Jag har alltid tyckt bäst om vardagslivet. Jag vill ha en uppgift och ett sammanhang. Det är just det som känns som meningen med alltihop.

När jag vaknade i morse, letade jag länge efter en anteckning som jag gjorde för ett år sedan eller två. Minns inte riktigt när. Minns bara att jag kände mig vilsen i min nya roll. En roll där inte en hel kommun och ett stort, vackert län bombarderar mig med mail om vad jag borde göra och vad jag inte borde göra. Alla de röda flaggornas tid! All den förbannande stressens tid! Plötsligt var alla hemula och ohemula krav borta och jag kunde ta sovmorgon, när jag ville. Hur skulle det gå? Men jag hittade inte den där anteckningen. Den är liksom bara borta. Och förresten känns den inte aktuell längre.

Nu är det ett nytt år igen och den närmaste tiden kommer fyllas av idel viktigheter. Varför jag tycker att det är viktigt, framgår av mina kommentarer inom parantes.

skriva blogg (när jag skriver ofta känner jag mig mera levande)

vara ombud vid överklagande i kammarrätten (det handlar om ett vidrigt och djupt orättvist sjukpenningsärende)

arbeta för projektet Millenniekommun.se (vad vi gör lokalt och privat när det gäller miljön har avgörande betydelse för världens framtid)

mötas i forumgruppen för kultur inom socialdemokraterna i Göteborg (utan en kulturens infrastruktur krymper samhället)

åka till en skola i Torslanda och överlämna en tavla inköpt för avkastningen från Per och Almas fond (barn behöver konst i sin vardagsmiljö)

försöka få ett förlag att vilja samarbeta med mig kring min nya bok Havet räcker inte (jag tycker ju så mycket om den boken, vill se den tryckt, vill prata med mina läsare om den)

umgås med små barn när de och deras föräldrar behöver mig (det är roligt nästan jämt och när det ibland är långtråkigt, påminner jag mig om att varje sekund är en investering för framtiden)

samt äntligen komma igång med min nya bok med arbetsnamnet Poitik och känlsa (mina tankar kring den boken brinner dagligen i mitt huvud och mitt hjärta; jag har faktiskt talat om för mig själv, att om jag inte kommer igång med den under detta års första tre månader, kan jag lika gärna släppa idén och  fånga en ny i flykten)

Så jag saknar inte längre några röda flaggor. Jag trivs.  Möjligen längtar jag efter lite lugn och ro ibland.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *