Genuint, fårpäls
När jag måste besöka vården är jag rädd. Mest rädd är jag att de inte ska tala med mig, med betoning på, med mig.
Senast jag var hos doktorn fick jag möta en expert. De hade en fin maskin som skulle säkerställa min diagnos och en praktikant som skulle lära sig. Doktorn viskade under hela undersökningen sina fynd i medicinska termer, för att upplysa praktikanten. Den viskande tonen var väl för att jag inte skulle höra och inte förstå. Men jag som förstår mycket om kroppsliga tillstånd och har en bra hörsel – kunde, med stor ansträngning höra vad som sas. Och det jag inte förstod hjälpte fantasin så bra till med!
En kvinna knackade på dörren och gjorde – under min undersökning – upp om en konsultation på Universitetssjukhuset nästa dag och strax efteråt ringde telefonen. Doktorn, som var en äldre kvinna, rattade med elegans mobilen som ringde, instruktion till praktikanten och min apparatundersökning samtidigt. Hon hade definitivt en hög simultankapacitet. Telefonsamtalet handlade om huruvida ett operativt ingrepp skulle göras på en annan patient snarast, för att säkerställa en leukemidiagnos. ”Det här är en svår och viktig fråga” sa doktorn, pekade åt praktikanten och sammanställde mina svar samtidigt.
Efter avslutad undersökning vände hon sig till mig och berättade om sina fynd. Hon förklarade att fynden kommer påverka mig resten av livet och undrade hur jag tyckte att vi skulle förhålla oss.
När jag kommit hem grät jag. Jag hade ju så gärna velat vara huvudpersonen under min kvart hos experten. Nu oroar jag mig för vad som ska hända under resten av livet. För något lär ju hända, om jag ska leva länge och det vill jag ju.
Så jobbigt att inte känna sig sedd och inte bli tagen på allvar. Blir lite orolig var det något allvarligt?
Var inte orolig. Det är inget livshotande. Det kommer att gå bra.