Förr ville jag bli sommarpratare

Ursprungliga sommarprataridén

Förr ville jag så gärna bli sommarpratare i P1. Vänner skrev brev och föreslog mig, men P1 tyckte aldrig att just jag var tillräckligt spännande. I år har jag övergivit min sommarpratardröm. Det beror på Göteborgsposten.

Jag tycker så mycket om den ursprungliga idén. Såg den i text på Hasse & Tage-museet i Tomelilla. Bilden ovan kommer därifrån. Lättlyssnat för er på badstranden, i hängmattan och på vägarna.
Den här sommaren har GP recenserat vartenda sommarprogram. De ”har bestämt” att programmen ska ha ett högt kulturellt värde, om de ska ha något existensberättigande. Den 22 augusti berättar GP:s kulturchef Gabriel Byström om sina intryck av  sommarens program och efterlyser ”fler sommarvärdar som verkligen har något att berätta”. Undantag tycker han att det finns. Han nämner särskilt ”den briljanta utrikeskorrspondenten Cecilia Uddén”, han tycker om religionspsykologen och prästen Owe Wikström med sin ”välformulerade humanism, lågmält diskuterande tillvarons själva essens och vad det egentligen innebär att vara människa.”

Men de flesta sommarpratarna tycker han är gråa och tråkiga. Han tycker att de inte har ”nycklarna till den del av musikvärlden som hade kunnat fördjupa resonemanget.”  Gabriel Byström beskriver hängmattelyssnaren som ”vetgirig och nyfiken” och han säger att stora känslor bör användas med försiktighet i programmen, eftersom ”det  inte per automatik blir bra radio bara för att det handlar om stora känslor.”

Jag tycker inte om GP:s sätt att se på Sommar i P1. De lägger en snobbigt hög kulturell ribba för sommarpratarna – en ribba som innebär att vissa får godkänt, andra inte. Även lyssnarna kan – efter att ha läst GP:s recensioner – känna sig tillräckligt intelligenta och kulturella eller ytliga och ointressanta. Jag tror inte det var så Tage Danielsson menade när han startade programmet för 50 år sedan.

Nej, sommarpratarna är många och lyssnarna ändå fler. Vi gillar olika program och alla har sin plats. Dessutom orsakar Sommar i P1 många goda samtal mellan människor. Vi berättar för varandra vad vi blir berörda av och vad vi lär oss. Tre sommarpratare som jag hört att många lyssnare berörts av är Jan Carlsson (24 juli), folkets val Monika Nyström (20 juli) och Karin Broos (8 juli). De tre la inte kulturchefen märke till så mycket. Men de var kanske inte tillräckligt intressanta, eftersom de handlade mycket om livet och känslor.

Jag fick aldrig bli någon sommarpratare fast jag så gärna ville. Så kanske är jag bara ”gammal och bitter”? Den frågan ställer jag mig ofta, när det dyker upp något jag inte gillar. Har jag blivit en bättre-var-det-förr-människa eller vad är det frågan om? Fast i det här fallet är det inte så. Sommar i P1 består, jag gillar det (även om jag inte lyssnar på alla program) och jag kommer med glädje fortsätta att lyssna år efter år. Det kan inte GP förstöra.

 

 

Ett svar till “Förr ville jag bli sommarpratare”

  1. Nanna skriver:

    Du skulle vara en fantastisk sommarpratare. Hade med glädje lyssnat på dig! Trist resonemang av gp… Mångfalden och olikheten gör ju det hela spännande. Vi gillar olika och berörs av olika saker. Monika och Karin var två favoriter hos mig!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *