Kerstin och Teddy

De var mina inspiratörer och vägvisare. Jag hade just blivit ordförande i Landstingets Dalarna kulturnämnd och tyckte inte att jag kunde och visste så mycket. Det var i skärningspunkten mellan -80 och -90-talet. Vi hade bjudit in länets författare till angelägna samtal. Då satt de där bland de andra. Det var Kerstin Gulbrandsen och Teddy Gummerus.

Kerstin berättade att hon som pensionär flyttat till Rättvik ”på rollatoravstånd” till biblioteket. Så tyckte hon att alla gamla skulle bo! Hon bidrog mycket och aktivt i kulturdebatten i Dalarna. Jag minns inte när hon dog, men jag minns – rätt eller fel – några detaljer. Hon hade fått ett födelsemärke på ryggen, som hon upplevde som en bagatell. Men det var det inte, sen gick det fort.  Jag hörde berättas att hon dog några dagar in i maj och att hon var glad att hon hade överlevt den första maj. Då hann hon ju sjunga ”Internationalen” än gång till, även om det var från sjukhussängen.

Teddy Gummerus gav hela Dalarna ett kulturlyft. Det var han som introducerade diktkläsning på kommunfullmäktigesammanträdena runt om i länet. Han samarbetade också med Svante Rydberg, en av mina favoritmålare.

I min bokhylla lämnar Kerstin efter sig boken Ättestupa, Berättelse på korta rader. Där berättar hon om den tid fylld av kärlek och vedermödor, då hon tar hand om sin gamla, vårdbehövande mor. Här följer några rader:

”En dag säger jag det högt för mig själv:
Nu är det nära, mor,
att jag slutar tycka om dej.
Nu är det väldigt nära, mor
att jag tycker illa om dej.

Den kvällen
orkar jag på nytt
älska min mor.”

Tack Kerstin och tack Teddy för all inspiration och glädje ni spred.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *