I Kulturnyheterna i SVT den 24 februari tog man upp krisen på Stockholms stadsteater. Klubbstyrelsen har avgått, personalen på teatern stöder dem liksom Teatrarnas Riksförbund. Det verkar som att det är en rejäl personalkris på teatern, men det sägs samtidigt att ingen riktigt törs berätta, hur det egentligen är. Stockholms stadsteater är framgångsrik och spännande och publiken kommer. Det är lätt att förstå att de anställda är rädda både om teaterns framgångar och om sitt eget jobb. En företrädare från facket centralt uttalar sig. Hon säger att teatern är framgångsrik, men att det är fullständigt ohållbart när inte arbetgivare, dvs. borgerligt styrda Stockholms stad och arbetstagare kan föra konstruktiva samtal kring arbetsmiljö och arbetstider. Det jag tycker mig höra henne säga, är att Stockholms stadsteater just nu är en kaotisk arbetsplats!
När Kulturnyheternas teaterkritiker ger sin syn på saken, är hon rättfram och säger ungefär så här: ”Detta är ett kvitto på tendensen i samhället, att se på kultur som tärande; det blir så när man har en marknadsmässig syn på kulturen.”
Ingenting av detta känns nytt för mig. Vi har en moderat regering. Moderaterna ser på kultur som en marknadsvara. Jag är socialdemokrat och för mig ingår kulturen i välfärdskontraktet. Samhället har ett ansvar för att kulturen blir alla medborgares angelägenhet och att kultur och konst har ett eget livsrum. Det siktet går förlorat om man låter marknadens ögon ta över. Därför blev det konstigt, när Stockholms kulturborgarråd nästa dag kommenterade Kulturnyheterna.
Madeleine Sjöstedt (Fp) är politiskt ansvarig för kulturen i Stockholm, inkl. Stadsteatern. Nu såg hon både arg och ledsen ut och sa att Kulturnyheterna gjort henne upprörd. Hon vill inte ha en stämpel på sig att se kulturen som tärande. Hon själv tycker inte så, sa hon. Om man är folkpartist och valt att styra Stockholm tillsammans med moderaterna i ett land med en moderat regering – ja, då får man nog finna sig i att få stämpeln på sig att företräda en politik, som ser kulturen som en marknadsvara. Och det är just synen på kulturens och konstens roll i samhället, som avgör hur en arbetsmiljökonflikt som den på Stockholms stadsteater kommer att lösas!
Lämna ett svar