Barnbrott – då är det bråttom!

Jag tycker om Sverige. Men jag skäms, när jag tänker på, hur uruselt samhället är  på att stötta en del barn, så att de kan tänka tillbaka på sin barndom med glädje. Samhället borde kunna göra det! I Sverige finns kompetens, det finns forskning, det finns massor av god vilja, det finns kunskap om Barnkonventionen och det finns pengar. Ändå blir barn svikna av oss vuxna – varje dag.  Vadå? Barn har det väl bra?  Ja, på många sätt har de det bra. De flesta barnen har mat i magen och varma kläder, när det är kallt ute. De har Hello-Kitty-mössa på huvudet och i snitt 526 leksaker. (Jag tror det var just den ofantliga siffran 526 som nämndes i Kulturnytt – och minns jag fel, så var det i alla fall väldigt många.) Så de flesta ser ut att ha det bra (utom ”de fattiga barnen” förstås.)

Men nu vill jag sätta ljuskäglan på de barnen i Sverige som utsätts för brott i hemmet. De som blir slagna. Det har varit olika inslag i radio och tv på sista tiden om dem  – och de barnen är många fler än jag ens vågar tro. Jag har snappat upp en del om, hur det ligger till.

Det tar alldeles för lång tid att utreda brott mot barn. Det tar dessutom väldigt olika lång tid, i olika kommuner. Brott mot barn borde utredas GENAST och självklart av personer som kan prata med barn i olika åldrar och förstå hur de menar. Medan barnen väntar på utredning, är de helt hänvisade till hemmet och till sina vårdnadshavare. Ett barn kan inte fly! Barn glömmer och deras vittnesmål försvagas oerhört över tid. Dessutom får de vuxna tid på sig att förvrida sanningen för barnet – de vuxna påverkar barnet, hotar och vädjar.

Dessutom är det så, att om ett barn är handikappat på något sätt, är risken att få stryk hemma mycket större. Och om ett barn själv går till grannen eller sin lärare och berättar om sin situation, så är det oerhört vanligt att ingenting händer! Det barnet blir sviket gång på gång.

Så vad håller vi på med? VARFÖR är det så här? En del svar på den frågan har jag hört. Det kan bero på organisation, prioriteringar eller resurser. I så fall har jag förslag på smarta lösningar: organisera om, prioritera om och omfördela resurserna. Hjälp barnen genast! Varför görs inte det?

Ibland slås jag av otäcka tankar. Kan det finnas människor i samhällets beslutande funktioner, som inte tycker att det är så angeläget att ändra på detta? Kan det vara så, att eftersom brott mot barn finns i alla sorters hem, så finns det alltid några personer inom våra maktstrukturer som tycker, att vi ska inte rota för mycket i det här?

Eller en annan tanke: Kan det vara så att vi håller på att organisera ihjäl oss? Allt ska gå så rätt och omständligt till så att våra hjärnor inte hinner med? Vi håller på så mycket med administration, paragrafer, kostnadsställen  och ”å ena sidan si och andra sidan så”, att vi glömmer vad det var som var viktigt. Vad det var vi egentligen skulle göra! Ett land som Sverige borde kunna bestämma sig: HJÄLP BARNEN, NU!

6 svar till “Barnbrott – då är det bråttom!”

  1. Johanna skriver:

    Åh, Ann, får jag länka till ditt inlägg! Det är jättebra skrivet och jag håller så med dig i det. Har ju tyvärr sett baksidan av detta, och vet hur det går till.

  2. Ann Beskow skriver:

    Jaa, Johanna, du får gärna länka! Jag vill så gärna sprida det jag skriver.

  3. Mia1973 skriver:

    Hej Ann!

    Så otroligt bra att du tar upp detta. Det är så viktigt och tyvärr har jag sett hur det kan se ut. Jag är inte själv drabbad, men ändå drabbad då nära vänner har varit med om precis detta. Jag förvånas varje gång jag hör hur otroligt, skandalöst dåligt saker är organiserade på i detta ”välfungerande” land. Tydligen inte så välfungerande… Att det på 2000-talet fortfarande inte hänt så mycket, barnen är ju det mest värdefulla vi har. Det gör ont när jag tänker på hur många som far illa.

    Tack för att du tar upp detta viktiga ämne!

    Kram Marie

  4. Anna Nämd skriver:

    Det som verkligen skrämmer i sådana situationer när barn far illa är Tingsrätt ochFamiljerättens lama inställning!
    : Vi ser inte på det som varit utan hur det kan se ut i fortsättningen….
    Vi ska alltså spela tärning med våra barns mående…ngn kan ju ha ändrat sitt beteende? Historien har lärt oss hur det oftast blir och det blir en sanning!

    Tack för att du tar upp sådant här!

    Kram på dig Ann

  5. Ann Beskow skriver:

    Tack Anna! Ja, när jag hör och ser hur ofta det går snett, då undrar jag verkligen vad vi håller på med i vårt ”välordnade samhälle”.
    Kram själv!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *