Bloggarkiv

”När jag försökte läsa Stigarna för några år sedan tyckte jag att den var seg och trög, alltför långsam och introspektiv. Nu tycker jag samma text är spännande , engagerande och vacker. Jag älskar rytmen ….” så läste jag plötsligt i en recension på bloggen. Blev så glad! Ett omdöme med ärliga nyanser och ett kvitto på att STIGARNA lever än, romanen jag skrev tillsammans med Hedvig van Berlekom för flera år sedan nu och som IDUS  förlag gav ut.
 

För mig har den kreativa fasen med Stigarna bleknat eftersom det är flera år sedan och så många andra ord och berättelser slåss om sitt utrymme. En karaktär som gör sig påmind ibland hos mig och som kanske vill tala om för mig att det är hans tur nu, är en bifigur i Stigarna. Han heter Ragnar och är en enstörig person som hittar sin livslust i sitt eget kreativa flöde. Han fotograferar.
Ragnars älskade vän har nyligen dött och när julen kommer åker han ensam till Irland för att fotografera. Plötsligt vill han ha kontakt med Ingrid (som är en av Stigarnas två huvudkaraktärer.) Citat:
 

Vem ringer på julaftons eftermiddag mitt under Kalle Anka?
”Det ser ut som att de skurit i mjukost.”
Jag hänger inte med.
”Någon har plattat till osten och sedan skurit raka kantermoch där nere, Ingrid, där slår vågorna hårt och orytmiskt mot bergväggen, du fattar väl att osten är klippor? Lusten att hoppa finns inte. Det är för vilt, för farligt. Men fotolusten finns. Det är magi.”
Ragnar pratar fort och osammanhängande som vill han hinna säga mycket, innan ursäkten kommer.
 
”Här ringer jag mitt på julafton. Vill inte störa, ville bara prata med någon om mina bilder och då tänkte jag på dig. Tror att du är den enda människa som förstår vad en bild kan betyda.”
Ragnar bor tillfälligt i Connemara på irländska västkusten.
”Som jag sa, jag vill inte störa. Vill du komma hit? Det finns ett litet gästrum här.”
Ragnars självklara angreppssätt. Det är bara fota han vill. Det är stort nog. Vi pratar länge innan vi säger hej då och god jul.
”Javisst ja”, säger Ragnar, ”det är glitterdagen idag”.
 

Karin Boye (ej hel i bild) utanför Göteborgs stadsbibliotek gjord av Peter Linde

......................
Fyrtioåriga Karin Boye
efterlyses från Alingsås.

Mycket mörk och med stora ögon; 
klädd i resdräkt, när hon försvann. 
Kanske söker hon bortom sekler, 
dit en spårhund ej vägen fann, 
............................
Klippt ur Död amazon av Hjalmar Gullberg

Karin Boye står stadigt utanför Stadsbiblioteket i Göteborg och även om jag drar mig undan en stund, står hon med stadiga fötter mot jorden bredvid biblioteket som rymmer alla orden. Orden i berättelserna, orden i poesin, orden som ger oss kunskap, orden vi växlar mellan varandra. Bibliotek är något av det finaste jag vet!

Nu är det sommarpris på STIGARNA.Romanen som Hedvig van Berlekom och jag skrivit tillsammans. Berättelsen som handlar om en nära relation mellan mor och dotter och om mellanrummen som uppstår mellan människor, även de som står en mycket nära. Mejla mig ann@annbeskow.se eller ge mig en hint i kommentarsfältet nedan om du är lockad av vårt sommarpris, 119 kronor.

Bilden kommer från Instagram. ordhog är Hedvig van Berlekoms konto. Mitt är: forfattareannbeskow

Första halvan av år 2020 är slut och vi hugger in på nästa halvan. Onekligen kommer det bli spännande. Både med positiva och negativa förtecken, gissar jag. Nu tar bloggen lite sommarvila. Tack alla ni gästbloggare som bidragit med era ord under våren och tack alla ni läsare som tar del och ger mig respons. Vi ses och hörs när sommaren viker undan.

Näckrosdammen i Göteborg

Bilden har med våren att göra.

Malin och Ingrid är huvudkaraktärerna i STIGARNA.
Är Malin bortskämd?
Är Ingrid egoistisk?
Tycker Ingrid att det är sorgligt att Malin lever med en kvinna?
Tycker Malin att hennes mamma Ingrid är fördomsfull?
Är det intressant att veta hur en insemination går till?
Är det spännande att fundera på hur två kvinnor gör när de älskar eller är det något som alla pratar om?
Eller är det något man inte ska prata om?
Säger vi alltid till varandra som det är – eller
säger vi en sak och menar något annat?
Och: Är Stigarna självbiografisk?

Alla frågor går att svara JA på eller NEJ på.
Malin och Lina i STIGARNA och deras liv är väl precis så mångfacetterat som vi alla är?

Men bilden ovan har ingenting med boken att göra. Den har bara med våren att göra.

Sidan 193 i STIGARNA

Ett smakprov ur STIGARNA.

Malin och Lina har just fått besked från Tingsrätten att Malin har fått tillstånd att adoptera Bill. Från och med nu har hon alltså adopterat deras gemensamma son och är även hon mamma i juridisk mening.

”Är det verkligen något att fira?” frågar jag Lina när jag kommer ut i köket igen.
”Jag är väl inte mera mamma idag än jag var igår?” Det finns ett stråk av rädsla i min röst, vill inte knäcka Linas entusiasm. Vi sätter oss i fönstret i vardagsrummet och försöker hitta rätt i mina vilsna känslor. Som jag längtat efter det här brevet. Varför är jag inte glad?

Det skymmer inom hamninloppet, strimmor av rosa och lila skymtar i molnens glipor. Hon säger:
”Malin, man kan faktiskt välja vad man ska vara glad över. Jag för min del är lycklig över att jag bor i ett land där det finns en tingsrätt som inte föreslår att vi ska stenas till döds för vår kärleks skull. Det är jag faktiskt jävligt glad för.”

Hon häller upp mer vin och vi slänger iväg allt allvar och skrattar. Ett skratt som låter som när vi var nya för varandra.

Alla de åren Hedvig och jag skrev STIGARNA skämtade vi: ”När vi sitter hos Malou, då ska vi …”
Plötsligt hände det, i onsdags satt vi där.

Ann och Hedvig väntar på sin tur i soffan

Vi är otroligt glada över alla minuter vi fått sitta i TV-rutan och berätta om Stigarna. Varje sekund lär vi något nytt. Till exempel att våga vara närvarande i tv-världen. Det var snabba ryck när vi skulle till Malou. Ett telefonsamtal halv sju kvällen innan, en halvtimme att bestämma sig, upp klockan fyra, lite sminkhjälp (upplevelse för mig som aldrig sminkar mig) och in i direktsändning. Och sedan hemma igen lagom till middagen.

På hemvägen surrade våra huvuden på högvarv. Vad sa vi? Vad sa vi inte? Vad sa Malou? Såklart gick tiden för fort och visst fanns det massor kvar att säga. När hejaropen började regna in (TACK ALLA SOM HÖRT/HÖR AV SIG, GULD VÄRT!) upptäckte vi att åsikterna hos andra är lika många minst som hos oss själva. Vad som var bra och vad som var dåligt spretar hejvilt. Så spännande!

Nu sorterar vi de olika spåren i STIGARNA. De har olika riktningar och talar till olika läsare. Vi vill prata om detta, väcka frågor och diskutera. Om detta återkommer vi ! Men några sanningar har vi inte – ingen kan veta hur livet är för alla de andra.

Hedvig van Berlekom – Malou – Ann Beskow 20 mars 2019