Bloggarkiv

Recension i tidningen Psykoterapi
Skrivet av

 

I facktidningen PSYKOTERAPI nr 1-2/24 kom en recension skriven  av Pia Eresund.  Hon har läst KROPPSSJÄLEN  som jag gav ut i höstas. En av mina tankar med hela boken är att både läsare som själva arbetar med att förstå mer av sig själva och läsare som vägleder människor – t.ex. terapeuter, psykologer, psykiatriker – ska kunna ha glädje av mina erfarenheter. Därför blev jag extra glad över slutklämmen i recensionen:

Att läsa den här boken är tungt, eftersom förloppet är så detaljerat beskrivet och centrala teman återkommer flera gånger i olika former. Men denna generösa skildring av hur ett segt och intensivt terapiförlopp leder till befrielse kan säkert alla psykoterapeuter lära sig mycket av. För även om man inte själv arbetar med kroppsinriktade metoder kan man ju ändå fråga om och intressera sig för patientens kroppsliga förnimmelser. Och i vissa fall remittera vidare till någon ”Kroppsinriktad” kollega.

Jag har många gånger varit förvånad över hur lite tidigare terapier som jag har erfarenhet av har brytt sig om vad som händer i kroppen. Att kropp och själ är nära sammansvetsade det vet vi väl egentligen alla?

Kroppssjälen fick en recension och jag blev så glad
Skrivet av

Kroppssjälen i min bokhylla

Med värme och öppenhet beskriver Beskow det privata, det känsliga och därmed också det allmänmänskliga, Det är nära, sårbart och högst levande och berörande. Ann Beskow tar oss med in kring hennes innersta, in i terapirummet, in i hennes tankar och känslor kring processen att förstå sig själv och sitt liv bättre. Vad var det som hände i barndomen, i det stora huset, och vilka spår har det satt?

En förlösande process vi får följa är när Ann Beskow förstår vad det hon i många år kallat ”Beskowsjukan” egentligen är, när hennes kropp protesterat, reagerat, bråkat och satt sig på tvären just när det varit som mest avgörande och hektiskt i livet. Hon är själv medicinskt utbildad och sökte vård gång på gång för de fysiska symptom hon upplevde. Men varken hon eller läkarna förstod att det handlade om ångest. Och här ligger kärnan i denna starka bok, kroppens uttryck för själens känslor, själens famlande efter trygghet under, eller faktiskt i fötterna. I fötterna sitter sorgen. I oron över magens alla funktioner skymtar det smärtsamma som format så mycket av Anns barndom och liv. Kring detta, hur det kunde ske och sedan tystas ner men ändå så starkt påverkat Ann, kretsar mycket av boken.

Genom boken får vi otroligt generöst och nära följa Anns arbete i Kroppsterapi och den viktiga relationen mellan terapeut och klient. I 7 år, när Ann levt ett 10 gånger så långt liv med minnena som begravts går hon regelbundet till lokalen där terapeuten hjälper henne att tänja, känna, öppna, sörja, sparka, skrika, och steg för steg möta dig själv, den lilla flickan hon en gång var och den mogna kvinna hon nu är och har potential och så småningom frihet att våga vara. Beskrivningar av terapins utmanande arbete varvas med glimtar och reflektioner ur Anns liv, både i nutid med växlande oro, bundenhet och insikter och trygghet, och från hennes liv som barn, ung, fembarnsmamma och ledare.

Väven av känslor, minnen, insikter, sår och försvar växer sakta fram över sidorna och själv läser jag i omgångar, måste smälta och måste sen läsa mer. Jag känner igen, förfasas, känner ilningar och illamående, känner empati och avstånd. Jag kan varmt rekommendera denna bok för varje modig människa som är nyfiken på livet, på mänskliga känslor och hur de påverkar våra liv och kroppar.

Sara Källgarn

Det var mycket länge sedan
Skrivet av

 

KROPPSSJÄLEN - en terapiprocess

 

Det var mycket längesedan jag själv besökte min egen sida. Ibland behöver man göra uppehåll. Både i relationer med människor och med bloggar. Kanske kommer jag aldrig tillbaka som regelbunden bloggskrivare.

 

Men jag vill berätta:

Jag har skrivit annat under tiden. Den 1 augusti 2023 kom KROPPSSJÄLEN – en terapiprocess ut. Efter sju år i kroppspsykoterapi och två års tvekande var det dags att dela med mig av mina egna erfarenheter.

En djupdykning i kropp och själ har givit livet nya dimensioner. Sådant jag inte såg förut, ser jag nu. Sådant som jag visste men inte kunde sätta ord på, kan jag säga nu. Känslor som jag inte vågat eller kunnat visa förut är jag närmre nu. Så varför skulle jag inte dela med mig?

 

Om du är nyfiken på min berättelse finns flera sätt. Finns att köpa
https://www.bod.se/bokshop/kroppssjaelen-ann-beskow-9789180803960
Bokus och adlibris
Fråga gärna efter den i din lokala bokhandel eller på biblioteket
eller

om du bor i Göteborg eller har vägarna förbi hör av dig tll mig ann@annbeskow.se

Grabbspråk så väggarna bågnar och längtan efter mamma
Skrivet av

 

Sommaren 1947, mamma och jag

 

Jag bläddrar i min dagbok, min guldgruva. Vad gjorde jag i början av juli  för 25 år sedan? Jag hade avverkat en kort tid som kommunstyrelseordförande i Orsa, vi hade tre tonåringar kvar hemma och en nio-åring.

Innan semestern började var det möte med länets alla kommunstyrelseordförande. Om det skriver jag: Det är grabbspråk så väggarna bågnar och många av oss lider …

 Om den stora sandlådan i trädgården som det lekts färdigt i, skriver jag: Jag fyller den med jord och planterar perenner. Jord och blommor gör mig lugn.

 Om altanen skriver jag: Nanna, Adrian och jag målade färdigt altanen och lekstugan, skrubbade och gjorde fint. På kvällen vid 10-tiden kvällsdopp i Slättbergsdammen.

 Om mamma skriver jag: Min eviga längtan efter henne blir starkare nu när hon långsamt glider ifrån mig. Jag står på bergskanten inför ett djup. Jag vet vad som sker just nu. Men jag vet inte vad som sker när jag måste hoppa. Hoppar gör jag den sekund mamma lämnar mig. Då är jag ensam i världen. Jag hoppar. Jag vet inte om jag kommer att falla – djupt och långt ner – eller flyga.

 Min reflektion nu, sista juni 2021: Mammor har ofta en sällsam kraft. Krafter av alla valörer. Goda minnen, onda minnen. Många längtar efter mamma. Antingen efter den mamma som fanns, eller efter den mamma man önskade man hade.

 

Ragnar
Skrivet av

 

 

”När jag försökte läsa Stigarna för några år sedan tyckte jag att den var seg och trög, alltför långsam och introspektiv. Nu tycker jag samma text är spännande , engagerande och vacker. Jag älskar rytmen ….” så läste jag plötsligt i en recension på bloggen. Blev så glad! Ett omdöme med ärliga nyanser och ett kvitto på att STIGARNA lever än, romanen jag skrev tillsammans med Hedvig van Berlekom för flera år sedan nu och som IDUS  förlag gav ut.
 

För mig har den kreativa fasen med Stigarna bleknat eftersom det är flera år sedan och så många andra ord och berättelser slåss om sitt utrymme. En karaktär som gör sig påmind ibland hos mig och som kanske vill tala om för mig att det är hans tur nu, är en bifigur i Stigarna. Han heter Ragnar och är en enstörig person som hittar sin livslust i sitt eget kreativa flöde. Han fotograferar.
Ragnars älskade vän har nyligen dött och när julen kommer åker han ensam till Irland för att fotografera. Plötsligt vill han ha kontakt med Ingrid (som är en av Stigarnas två huvudkaraktärer.) Citat:
 

Vem ringer på julaftons eftermiddag mitt under Kalle Anka?
”Det ser ut som att de skurit i mjukost.”
Jag hänger inte med.
”Någon har plattat till osten och sedan skurit raka kantermoch där nere, Ingrid, där slår vågorna hårt och orytmiskt mot bergväggen, du fattar väl att osten är klippor? Lusten att hoppa finns inte. Det är för vilt, för farligt. Men fotolusten finns. Det är magi.”
Ragnar pratar fort och osammanhängande som vill han hinna säga mycket, innan ursäkten kommer.
 
”Här ringer jag mitt på julafton. Vill inte störa, ville bara prata med någon om mina bilder och då tänkte jag på dig. Tror att du är den enda människa som förstår vad en bild kan betyda.”
Ragnar bor tillfälligt i Connemara på irländska västkusten.
”Som jag sa, jag vill inte störa. Vill du komma hit? Det finns ett litet gästrum här.”
Ragnars självklara angreppssätt. Det är bara fota han vill. Det är stort nog. Vi pratar länge innan vi säger hej då och god jul.
”Javisst ja”, säger Ragnar, ”det är glitterdagen idag”.
 

Skriva om det sköraste
Skrivet av

 

 

Hur vågar jag skriva om det sköraste jag har? Hur gör jag och ska jag överhuvudtaget göra det? Vill jag dela mina egna betydelsebärande livshistorier med obekanta läsare?

Skrivandet är min ventil, särskilt när kroppen är en tryckkokare. Jag skriver bäst om det jag varit med om. Starka känslor kan jag inte hitta på.   Först ställer jag mig utanför och tittar på mina scener och låter dem rinna fram utan spärrar. När jag vill göra om mina ord till litteratur bildas ännu ett avstånd mellan min privata sfär och min text. Tanken på att mina ord kan beröra andra, lyfter mig vidare framåt i processen.

Det finns de som tycker att man inte ska skriva så mycket om sig själv. Att det inte är  intressant och att man kan såra någon på vägen.

Min fasta övertygelse är att om jag genom mina livsupplevelser kan bidra till andra människors förståelse av sina egna liv, då vill jag gärna dela med mig. Just nu skriver jag på mitt livs hittills viktigaste manus.

 

 

 

Stigarna, Instagram och Sanna Mac Donald
Skrivet av

 

 

Detalj ur omslaget till STIGARNA av Ann Beskow och Hedvig van Berlekom. Den kom ut i november 2018. Omslaget målat av Ida Gudmundsson

För två år sedan satt min dotter och jag tillsammans i tv-soffor och berättade om vår roman STIGARNA. Den gavs ut i november 2018 av Idus förlag. Det var en omvälvande process att ge ut en roman med sin dotter. Det var en berusande känsla att tillsammans berätta om boken och om hur den kom till. Framväxandet av boken var minst lika viktig för mig. Hur vi gick våra promenader tidiga morgnar och lätt våra samtal och tanker bli post-it-lappar, bli sms, bli utkast, bli scener – bli en kaskad av tanketrådar som plötsligt skulle struktureras till en sammanhållen berättelse. Just den fasen var minst sagt påfrestande men väldigt stimulerande!

Det känns som att det är mycket längesedan det hände. Och plötsligt dyker en recension upp på Instagram. Det är uppiggande att bli påmind om att vår berättelse lever – trots tiden som går och pandemin som hindrar.

På Instagram har jag fått många författarkontakter – en del mer konkreta än andra. Det är mycket vi skrivande människor kan ge varandra. Tips, pepp, kunskaper, erfarenheter. Sanna Mac Donald är en generös skrivperson. Hon har givit ut tre viktiga och otroligt bra böcker (tycker jag som läsare), Om allt vore annorlunda, Allt som en gång var och Ospårat. Lästips!

Tack Sanna för dina fina ord om STIGARNA!

Drömmar
Skrivet av

 

 

En dröm är ett besked från dig själv till dig själv om dig själv.  Den meningen har funnits i mina tankar många år och för ett par år sedan snart besökte jag för första gången Drömgruppsforum. Det är en ideel förening i Sverige som sprider kunskaper och upplevelser kring drömmar. En amerikansk drömforskare, Monte Ullman utarbetade en metod kring ett samtal kring drömmar på 1970-talet.  Det är den metoden som är basen i föreningens arbete. Det är en metod som spridit sig till många olika håll i världen. Du kan läsa mer om Drömgruppsforum här.

Det är spännande att delta i en grupp och göra ett arbete kring en dröm som någon i gruppen drömt. Det handlar inte om att tolka eller att tala om för drömmaren vad hen har drömt. Tillsammans associerar vi kring drömmen och på så sätt får drömmaren nya tankar och idéer kring hur hen kan se på sig själv och sitt liv. Men drömmen är alltid drömmarens egen!

Detta drömarbete stöttar mig i mina trägna försök att förstå mig på det liv jag har fått, hur det började och vilka val jag gör och varför.

Varje år kommer det ut ett medlemsblad, Drömdialog. Det är en tidning med olika texter alla med drömmarna som utgångspunkt.  Det här året skrev jag en reflektion kring mina drömmars betydelse, Mersmak.

 

Drömdialog. Omslagsbild Hillevi Nagel