Bloggarkiv

Grabbspråk så väggarna bågnar och längtan efter mamma
Skrivet av

 

Sommaren 1947, mamma och jag

 

Jag bläddrar i min dagbok, min guldgruva. Vad gjorde jag i början av juli  för 25 år sedan? Jag hade avverkat en kort tid som kommunstyrelseordförande i Orsa, vi hade tre tonåringar kvar hemma och en nio-åring.

Innan semestern började var det möte med länets alla kommunstyrelseordförande. Om det skriver jag: Det är grabbspråk så väggarna bågnar och många av oss lider …

 Om den stora sandlådan i trädgården som det lekts färdigt i, skriver jag: Jag fyller den med jord och planterar perenner. Jord och blommor gör mig lugn.

 Om altanen skriver jag: Nanna, Adrian och jag målade färdigt altanen och lekstugan, skrubbade och gjorde fint. På kvällen vid 10-tiden kvällsdopp i Slättbergsdammen.

 Om mamma skriver jag: Min eviga längtan efter henne blir starkare nu när hon långsamt glider ifrån mig. Jag står på bergskanten inför ett djup. Jag vet vad som sker just nu. Men jag vet inte vad som sker när jag måste hoppa. Hoppar gör jag den sekund mamma lämnar mig. Då är jag ensam i världen. Jag hoppar. Jag vet inte om jag kommer att falla – djupt och långt ner – eller flyga.

 Min reflektion nu, sista juni 2021: Mammor har ofta en sällsam kraft. Krafter av alla valörer. Goda minnen, onda minnen. Många längtar efter mamma. Antingen efter den mamma som fanns, eller efter den mamma man önskade man hade.

 

Det är vägen
Skrivet av

 

 

Under nästan hela mitt arbetsliv arbetade jag med ledarskap på olika nivåer inom olika områden.

Jag hade en bok som jag trodde att jag alltid skulle behålla, men som jag nu inte kan hitta. Kanske ligger den i en låda på vinden. Den handlade om japanskt ledarskap. Den gav mig nya perspektiv och jag fascinerades. Ett kapitel handlade om ledarskap i ett samhälle där nästa stora jordbävning alltid kan komma i morgon. Man ska bygga upp, man ska leda arbetet och man ska samarbeta i vetskapen om att allt kan rasa. Det finns inget som är beständigt i evighet. Allt är här och nu – efter detta får vi vara beredda på att något kan hända.

Det kändes oerhört främmande för mig att tänka så. Jag växte upp i en tid då allt växte och blev större. Jag tänkte inte på att allt kan rasa när som helst.  Men livet lärde mig. Och det senaste året har jag tänkt mycket på den där lilla boken. Ingenting blir som man tänkt, allt kan rasa, möjligheter krossas, förväntningar grusas. Är det någon idé att glädjas, när man ändå inte vet …

Eller kanske kan pandemin lära något gott? För när jag lyssnar på tankar kring lycka och olika kulturer får jag höra att människor i Japan upplever tillfredsställelse med livet i mycket högre grad än människor i USA. Det sas  bero på att i USA är det vanligare att bygga sin lycka kring ett mål som alltid växer och är svårt att nå, medan japanerna upplever tillfredställelse med livet på vägen mot målet. Som Karin Boye uttryckte det i dikten I rörelse, det är vägen, som är mödan värd.

 

 

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

 

 

Rutiner flyter samman men det är så fina färger på fjädrarna i år
Skrivet av

 

 

Rutiner är bra för gamla och för pensionärer. Har jag hört. Så är det nog för de flesta. Kanske även för mig som är pensionär. Gammal börjar jag visst också bli? Rutiner hjälper till att dela upp dagen, förhindra att den ena flyter ihop med den andra och det finns alltid något att haka upp livet på. Idag ska jag göra det och imorgon gör jag samma sak.  I dessa tider då vi utsätts för hårda begränsningar blir mina rutiner en strid ström av detsamma – och plötsligt flyter dagarna ihop. Svårt att skilja den ena veckan från den andra.

Jag har goda rutiner. Den jag tycker allra mest om är morgontimmen vid tangentbordet direkt från sängen. Den timmen fyller mig med kraft och glädje. Eller som en nu nästan 100 år gammal släkting sa till mig: ”När jag vaknar gäller det att låtsas att demonerna inte finns. Släpa mig fram till skrivbordet och börja skriva. Då försvinner det mörka …”
Efter min skrivstund kommer de som på ett pärlband: frukost, gympa, kaffe, promenad, telefonprat, olustkänslorna över ostädade vrår i vårt hem, god mat, tv, nedtrappning, sova.

Vissa dagar äter covidrutinerna upp mig inifrån. Förutsägbarheten, brist på närkontakter, möta människors mimik, utifrån kommande stimulans, sprutlängtan. Frågorna kommer krypande: Kommer jag resten av mitt liv vända ryggen mot människor jag möter? Hur kommer de sista dagarna i många människors liv formas. Kommer det alltid vara av rädsla färgat avstånd mellan oss, som präglar våra liv?

Och mitt i allt ihopa försöker vi fira påsken som om allt är som vanligt. Det är så fina färger på fjädrarna i år.

 

 

Jag satte den på en annan 7-årings huvud och med ens var jag där
Skrivet av

 

 

Jag sugs in i stunden. Lusten, frenesin. Snökristallerna och föret var perfekt den dagen. Jag åkte, stretade mig upp för backen och åkte igen. Och igen. Planen var att tillräckligt många nerfarter sittande på huk skulle få min kropp att våga att klara hela backen stående. Så jag fortsatte att träna.

Mössan tyckte jag mycket om. Grön och vit i sitt komplicerade mönster hänger den numera i ändan på min gardinstång och påminner mig om min barndoms vinterlust. Jag gissar att någon känner igen den och minns att ni hade en likadan? Idag tar jag ner den och sätter den på ett 7-årigt barnbarnshuvud. Hon hjälper mig att minnas.

Snöklumparna. De hörde till det trista efterarbetet. Stora, isiga snökockor på vinterbyxornas ylleknän. Och pjäxsnörena! Blöta med kalla isklumpar var de svåra att snöra upp när jag kommit hem, särskilt om jag var kissnödig. Röda fingrar, isiga snören, kiss-sekunder att förhålla mig till …
Nu kommer jag att tänka på kalla fötter. Undrar hur många som vet och/eller minns att ett lager tidningspapper runt tårna inne i vinterkängan kan göra underverk?

När jag blev vuxen och själv fick barn älskade jag att klä dem i bra utekläder. Kände en lätt avund över att de kunde leka, ramla och rulla sig utan att genast bli våta, blöta och kalla. Rejäla kläder, stövlar och skor som ärvs från unge till unge. Det tyckte jag om och gör fortfarande.

Fast ibland gick jag för långt i min präktighet. En dotter med allvar i blicken: Mamma, nu är det bara vaktmästaren och jag som har sådana här stövlar! Vi åkte direkt och köpte vita snowjoggings. De blev blöta direkt, men vad gjorde det. Här gällde det att väga viktigt mot viktigt.

Men ändå: känslan där i backen, i den grön-vita mönsterstickade mössan och snögnistret omkring mig, den minns jag som en av mina lyckligaste.

 

Nästa morgon var han död
Skrivet av

 




Vi pratade om barndomen, om kroppen och balansen. Det var sen eftermiddag. Han förklarade hur man diagnostiserar en djup ventrombos. Han hade lärt sig det häromdagen. Hans ben hade svullnat efter att han ramlat och slagit i knät, när han julhandlade.
Jag har glömt att lära min hjärna hur den ska agera när det kommer ett litet trappsteg i vägen, precis som jag har huvudet fullt av tankar kring hur många marsipangrisar jag ska köpa, sa han.

Jag berättade för honom om sambandet mellan  balans och stabilitet i fotlederna och tidig anknytning och jag frågade honom: Visste du inte det?
Han svarade att han inte visste, utan att jag precis just nu lärt honom något nytt. Han ville alltid lära nytt, min storebror.

Vi knäppte av vårt samtal. Nästa morgon var han död.

 

Min bror, Jan Beskow skulle fylla 90 år i mars. Jag vill arbeta, lära och sprida kunskap tills jag stupar, sa han. Och just så levde han. Sista dagen i sitt liv hoppade han över eftermiddagssömnen för att hinna skriva färdigt två viktiga arbeten, båda i samarbete med andra. I nästan hela sitt liv arbetade han med suicidprevention. Våra samtal de senaste åren handlade bland mycket annat om människans utveckling, att våra hjärnor egentligen är väldigt lika varandra, att berättelser från generation till generation är ovärderliga. Och om hur han själv hela tiden försökte både hushålla med och samtidigt utveckla sin egen hjärnas kapacitet. Allt han ville orkade han.

 

Jag läser många fina ord om Jan i dessa dagar, skrivna av människor som stod honom nära på olika sätt. Samtidigt drömmer jag mig tillbaka till den tid då han var så gigantiskt stor och jag så liten.

 

 

Så länge jag minns hade han alltid redan flyttat hemifrån. Men han kom hem och hälsade på. Och han tog som sin uppgift att komplettera våra föräldrars uppfostran. Lärde oss sådant som han tyckte att jag och mina systrar behövde. Vi gick ut i skogen med varsin ficklampa. Han lämnade mig ensam, lärde mig söka trygghet genom att låta våra ljuskäglor kommunicera bland trädstammarna.

 

 

Vi vandrade i fjällen. Han lärde mig våga vara kritisk. Han vägledde och tipsade om yrkesval och kärlek. Vi fortsatte våra fina samtal när jag blivit vuxen. Vi möttes, gick hem och reflekterade och så plingade hans eftertankar i inkorgen. Kunde vara flera sidor text om hur han tänkt om det vi sagt. Tänk så mycket kunskap och så många tänkta tankar som släcktes ned på några ögonblick för snart en månad sedan.

Jan lämnar tomrum hos många. Rum som ser väldigt olika ut.

 

Så liten plats en människa tar på jorden.
Mindre än ett träd i skogen.
Så stort tomrum hon lämnar efter sig.
En hel värld kan inte fylla det.

Så litet en människas hjärta är.
Inte större än en fågel.
Rymmer ändå hela världen
och tomma rymder större än hela världen
ändlösa tomma rymdskogar av tystnad sång.

Ingrid Arvidsson

 

Skatter i min bokhylla – Tasha Tudor
Skrivet av

 

Tasha Tudors TRÄDGÅRD

Mina olika flyttar tvingar mig att rensa i bokhyllan. Vissa böcker har jag hittills inte tänkt tanken att det är dags att lämna mig. Dit hör Tasha Tudors trädgård. Den boken kom på 90-talet. Tasha Tudor, som bland annat var barnboksförfattare, har blivit en gammal kvinna när hon går runt i sin trädgård. Hennes kroppsspråk flyter ihop med växtligheten till en helhet som griper tag i mig. Så vackert, så rofyllt! Citat ur boken:

 

Det är trädgårdsarbete
och färsk getmjölk
som håller mig uppe.

 

Tasha Tudors Trädgård

 

Tasha Tudors Trädgård

Fråga 64
Skrivet av

 

Glädjeämne idag

 

”Varför blir vi så stressade?” Det är den 64:e frågan i Bodil Jönssons bok som heter Vad är tid och 100 andra jätteviktiga frågor? I boken ger hon ett kort och ett långt svar på varje fråga. Det korta svaret på ”Varför blir vi så stressade?” är: ”För att vi är så konstruerade att påfrestningar ger stress. På gott och ont.”

I morse när jag vaknade kände jag mig stressad redan från början. Hur skulle jag hinna allt jag vill göra den här dagen? Allt jag vill, allt jag lovat och allt jag borde göra? Men vad är det som är så viktigt att hinna när jag har en dag på mig, en vecka, en månad, flera månader. Kanske inte bara resten av våren utan också sommaren. Och hösten, hur blir det med den?

Denna dag består av telefonsamtal med närstående, zoomsamtal med värdefull vän, långpromenad, dagboksskrivande, bloggskrivande, baguettebak, en första titt på ett mycket vackert barn, fem dagar gammalt, självklart på avstånd, men ändå live. Och så är det tvätten och solen och tv-programman. Och lite till … hur ska jag hinna.

Jag funderade på det där. Varför låter jag mig bli stressad? Inga säkra svar, bara öppna frågor. Är det för att jag är så mån om att fylla mina dagar med meningsfulla saker för ett inte meningslösheten ska ta överhand? Eller är det för att hela min kropp är, sedan tiden då jag arbetade hårt, så van vid att känna sig stressad, så att det blivit ett normaltillstånd? Eller är det för att jag börjar bli gammal och att allting just därför går så långsamt att tre olika saker på en dag ger en känsla av att ”det kör ihop sig”? Kanske är det en blandning av alltihop.

Eller hänger min stress just idag, mitt i coronatid,  ihop med vad Bodil Jönsson säger: ”Vi är konstruerade så att påfrestningar ger stress.”

Och det är en påfrestning att dagligen påminnas om att man är äldre- äldre, det är en påfrestning att inte veta om, vad och när. Det frestar på, men det går. Jag föredrar lite stress framför uppgiven likgiltighet.

Dessutom njuter jag varje dag av små glädjeämnen som i sin litenhet växer till storheter jämfört med många andra människors livsvillkor.

 

Glädjeämne idag.

Vad gör jag med en sådan bok?
Skrivet av

 


 

Trädgårdsbok för barn eller Sven och Greta som trädgårdsmästare heter den, utgiven 1926 i överensstämmelse med 1919 års undervisningsplan skriven av Gustaf Lind. En krona kostade den.

 

Boken handlar om Sven och Greta som bor i en stuga vid Bråvikens södra strand. Pappan är fiskare. Sven och Greta vill så gärna ha en trädgård runt stugan. Pappa hade också tyckt om äpplen när han var liten, men det hade han vuxit ifrån. Dessutom tyckte han att varken äpple och ”gräs” som han kallade grönsaker inte var riktig mat. Så  han sa nej.

Vad mamma tyckte framgår inte. Men barnen lär känna en trädgårdsmästare på sin väg till skolan. De får hjälpa honom i hans trädgård. Långsamt lär de sig hur man gör och steg för steg börjar de själva anlägga en trädgård runt stugan de bor i.

 

En snart hundra år gammal bok. En bok som känns gammalmodig så det skriker om det, men som bygger på barns drömmar. Drömmar om jord, frukter och odling. Drömmar som liknar dem som finns bland dem som är barn just nu.

Vad gör jag med en sådan bok? Kan inte skiljas från den. Det är svårt att rensa och göra plats i bokhyllan för nya tankar och uppslag.

 

Trädgårdsbok för barn eller Sven och Greta som trädgårdsmästare. Av Gustaf Lind, utgiven 1926.

Barnslig människa i gammal kropp
Skrivet av

 

Prideflaggad 6:a

 

”Du är barnslig, fast i en åldrad kropp”, sa hon till mig. Det var när jag fastnat på Stockholm Centrals offentliga toalett med blicken på mina händer nedstoppade i den intensivt blåsande handtorken. Den bildade hudveck på min hand likt plisséveck på en kjol och vecken rullade över handen som minimala vågor över havsytan. Kunde inte släppa blicken från min gamla hand.

 

Barnsligheten kryper också fram när det är kollektiv fest i Göteborg. Då hissas stadens flaggor och spårvagnsflaggorna viftar i farten. Västtrafik och Göteborgs stad är med på festen. Jag blir pirrande glad av flaggorna och just nu också över att jag bor i ett land där West Pride pågår dag efter dag. En manifestation som är glad, lärorik och dessutom laglig. Det är inte självklart överallt i världen – långt ifrån.

 

 

En pigg morgon drar jag på mig kläderna och ger mig direkt ut i trappan vid mitt hus. Enkla och dubbla steg. Idag var det ingen pigg morgon, men jag gjorde det ändå. Det är ett sätt att skaka liv i sömnkroppen. Jag ångrade mig inte. Jag sprang uppför trappan i ett hav av hundkäx. Sommarminnen snubblade fram i mitt huvud. Himmel, gräs, blommor, barn … alla åren som gick.

Himlen är inte blå idag. Men livslusten fick sig en rejäl kick framåt och uppåt där i trappan omgiven och skyddad av ett hav av hundlokor.

 

Hundlokor vid mitt hus