Glädjeämne idag
”Varför blir vi så stressade?” Det är den 64:e frågan i Bodil Jönssons bok som heter Vad är tid och 100 andra jätteviktiga frågor? I boken ger hon ett kort och ett långt svar på varje fråga. Det korta svaret på ”Varför blir vi så stressade?” är: ”För att vi är så konstruerade att påfrestningar ger stress. På gott och ont.”
I morse när jag vaknade kände jag mig stressad redan från början. Hur skulle jag hinna allt jag vill göra den här dagen? Allt jag vill, allt jag lovat och allt jag borde göra? Men vad är det som är så viktigt att hinna när jag har en dag på mig, en vecka, en månad, flera månader. Kanske inte bara resten av våren utan också sommaren. Och hösten, hur blir det med den?
Denna dag består av telefonsamtal med närstående, zoomsamtal med värdefull vän, långpromenad, dagboksskrivande, bloggskrivande, baguettebak, en första titt på ett mycket vackert barn, fem dagar gammalt, självklart på avstånd, men ändå live. Och så är det tvätten och solen och tv-programman. Och lite till … hur ska jag hinna.
Jag funderade på det där. Varför låter jag mig bli stressad? Inga säkra svar, bara öppna frågor. Är det för att jag är så mån om att fylla mina dagar med meningsfulla saker för ett inte meningslösheten ska ta överhand? Eller är det för att hela min kropp är, sedan tiden då jag arbetade hårt, så van vid att känna sig stressad, så att det blivit ett normaltillstånd? Eller är det för att jag börjar bli gammal och att allting just därför går så långsamt att tre olika saker på en dag ger en känsla av att ”det kör ihop sig”? Kanske är det en blandning av alltihop.
Eller hänger min stress just idag, mitt i coronatid, ihop med vad Bodil Jönsson säger: ”Vi är konstruerade så att påfrestningar ger stress.”
Och det är en påfrestning att dagligen påminnas om att man är äldre- äldre, det är en påfrestning att inte veta om, vad och när. Det frestar på, men det går. Jag föredrar lite stress framför uppgiven likgiltighet.
Dessutom njuter jag varje dag av små glädjeämnen som i sin litenhet växer till storheter jämfört med många andra människors livsvillkor.
Glädjeämne idag.
Förut, när jag jobbade mer än heltid och var ensamstående med mina 2 barn som var på var sitt dagis och jag hade hus och trädgård, då stressade jag så mycket att jag inte märkte det. Det bara måste göras. allting, här och nu. Nu när jag i stort sett kan bestämma mina aktiviteter själv, har jag gott om tid att känna mig stressad. Jag blir stressad av att inte göra någonting och jag blir stressad av att göra någonting. Så nu skriver jag en lista för varje dag, för att få struktur och för att få möjlighet att stryka i listan efterhand och på så sätt känna mig nyttig och duktig. Dagen får innehåll. Jag avverkar min lista. Och så skriver jag en ny lista. Och stryker. Och en ny. Känner jag mig mindre stressad då? Nä…men jag får saker gjorda….och får jag inte det känner jag mig stressad.
Ann – vi får acceptera stressen som en del i vårt liv. Härstammar från tiden på savannen, då kvinnorna skulle hålla reda på allt i grottan, elden, maten, barnen, kläder, husgeråd, sjuka och behövande – medan männen bara hade en sak i huvudet: nedlägga buffeln.
Du är så klok, Rigmor