Det finns något jag letar efter. Ett letande som gör mig hög, som gör något med mig som jag inte kan greppa. Något som gör att jag inte kan komma till ro förrän jag hittat det.
Poesi!
Jag tycker det är svårt med moderna dikter. Gamla också förresten. Inte alla gamla. De som är tyngda av tunga ord gillar jag inte. De nya som jag inte är i närheten av att förstå någonting alls av, gör mig frustrerad.
Ändå bubblar det i kroppen när gamla versrader snubblar över varandra i mitt huvud. Rytmer och rim, pärlband av ord som hoppar från jorden ända upp i rymden. De sitter i mitt huvud och känns som jag föddes med dem.
Vad är det som händer? Och kan det kanske komma att hända mer?
Jag ska åka på kurs. Snart ska jag ägna en vecka åt skrivade och lyssnande på egna och andras dikter. Jag ska fortsätta min vandring från mitt byråkratiska språk, via det gestaltande och ända in i den essentiella kärnan.
Jag åker till Skurups Folkhögskola och jag går en poesikurs med poeten Mats Söderlund och fjorton andra poesitörstande personer som jag ännu inte känner. Jag längtar farligt mycket!
Senaste kommentarer