Ibland tänker jag att alla ni som inte har skrivande som en drift, tycker att vi som skriver är tjatiga.
”Jag skriver för att jag måste.”
”Jag skriver för att förstå mitt liv.”
”Jag måste skriva.”
Känner ni igen alla våra argument? Tycker ni att det stundtals blir patetiskt? Inte konstigt i så fall.
För mig är skrivandet ett slags beroende, ett ständigt pågående tillstånd. Ibland aktivt, ibland passivt. men alltid där. I Skrivarpoddens grupp på Facebook skriver Eva Stilling om Julia Cameron som brukar säga att skrivandet är en älskare. När du är nära den älskaren blir du hel. När ni är på avstånd från varandra blir din längtan en rastlöshet, du vill bara till din älskare igen. Glider ni för långt ifrån varandra eller ses för sällan blir det svårare att återförenas.
Ja, ungefär så.
Lämna ett svar