Korsvägen
Jag sitter högst uppe i det höga Lisebergshjulet och tittar ut över staden. Fastnar först i Korsvägen och försöker förstå vad den platsen gör med mig. Jag passerar ofta Korsvägen och där går allt igång. Tankar som leder till goda idéer, associationer som väcker känslor. Önskade och oönskade, men alltid nödvändiga. Drömmar och mardrömmar. Ofta med intressanta podlurar i öronen.
Korsvägen är mötesplats, förbipassage, uppehållsplats, jäkt, frustrations-plats, möjligheternas plats. En plats där laddade mäss- eller Lisebergsbesökare trängs med bilar, spårvagnar och bussar. Alla försöker hitta sitt utrymme på denna trafikkaotiska plats. Snart är Korsvägen en gigantisk byggarbetsplats under åratal. Kanske är det just därför jag njuter av den idag; för att jag inte vet om jag någonsin kommer att få uppleva den i ”färdigt skick”.
Gothia Towers
Hjulet snurrar vidare och två av Gothia Towers passerar framför mina ögon. Jag har både skrivit om dem och fotat dem förr. Jag tycker om nya, moderna, spektakulära hus. Höga hus. Hus med speglar och synvillor och former som drar åt olika håll. Jag förstår inte att man kan tycka illa om ny arkitektur. Men det finns de som gör det. De som piskar upp sina inre aggressioner mot byggnationer som de anser inte borde finnas eller om de måste finnas så ska de finnas någon annan stans. Jag tycker om när gamla hus möter nya. När tidigare generationers lust att skapa och bygga möter nutidens. Det är ett av många sätt att pussla ihop någon slags förståelse för tidens gång.
Jag hade ju tänkt att detta inlägg skulle beröra begreppet äldreblivande. Det är ju ett ämne jag sagt att jag vill skriva om. Jag ville bena ut vad jag menar med detta ord, vad jag vill säga och varför. Men nu märker jag att det får inte plats. Återigen har jag inte tid med mitt äldreblivande. Det får bli en annan gång.
Istället vill jag nu önska er – mina vänner och följare – en trivsam nyårsafton. Hoppas att ni sedan är sugna på att röja bort barren och kaksmulorna. Städa, ta vid där det gamla slutade och samtidigt uppfyllas av en fräsch känsla av att starta något nytt.
GOTT NYTT ÅR
Jag gillar inte mycket av den nya arkitekturen.
Dessa själlösa blanka skrytbyggen med prål och stickighet i ögonen.
De hackar sönder himlen och ger mig utanförskapsskänslor.
När jag går omkring i Malmö kan jag njuta av tunga, rikt ornamenterade stenhus som rymmer så mycket av själ och hjärta.
De har mejslats ut med omsorg och tid och innehåller berättelser, om man lyssnar noga.
På Amiralsgatan 4, där mina föräldrar hade Tv- och Radioaffär är huset ljusgrått och vackert, nästan skimrar och rikt utsirat. med vackra balkonger och pelare.
Trappstegen upp till affären (som numera är Begravningsbyrå) är nötta och sköna att bestiga.
Att sätta fötterna på.
Ville nästan gå barfota där.
Amiralsgatan ska jag nog ta och besöka nästa gång jag är i Malmö!
Jag är tacksam att tidigare generationer lämnar så många fina spår från sin tid. Men också att det är fint att vår tids byggen är en bild av – just vår tid.