Jag lärde mig den utantill, när jag var ganska liten och sedan dess har den funnits i mitt huvud. Det är Cirkus Tigerbrand av Nils Ferlin. Den slog an på mig som på så många andra. Det är en dikt som älskas av många. Jag tyckte det var särskilt sorgligt, det där att mamma inte fick vara med och se, när det började gå bra för cirkusartisten. Det tänker jag fortfarande ofta på.
Förutom att jag fortfarande bara njuter av dikten, ”använder” jag den på många olika sätt. För några år sedan upptäckte jag, att det tar lika lång tid att läsa hela dikten som det tar att uttala namnen på mina syskon, J:s syskon, våra barn och mina syskonbarn. Om jag varvade denna ordövning fem gånger var, så vips hade jag klarat av träningen i roddapparten på gymmet. Och så fort det gick!
Häromdagen testade jag om det var gångbart i simhallen. Det var det. Ett simtag per ord och dikten varar i hundra meter. Läs dikten tio gånger och du har tusen meter …
Nu kommer Cirkus Tigerbrand
Jag lärde mig gå på händer
och strax måste mamma se.
Hon var den förnämsta publiken,
fem öre tog jag entré.
Det hela var bara ett vedskjul,
men störde ej minsta grand.
Och cirkusens namn var präktigt,
den hette Tigerbrand.
Succén var klappad och given,
parketten glad och förnöjd.
Men cirkusartistens bana
blev ganska brant och fördröjd.
Rätt illa for han i världen
och mager blev han och skral.
Men ett tu tre hur det kom sig,
fick han upp en saltomortal.
Då kom där ett pris,
i våras kom där en medalj också.
Det skulle ha glatt hans mor,
men hon var inte hemma då.
Hon reste så brått och så vida,
hon är i ett annat land.
Långt bortom pris och medaljer
och Cirkus Tigerbrand.
I nästa inlägg ska jag berätta om, när och varför vi läste dikter vid Kommunfullmäktigesammanträdena i Orsa en gång för många år sedan.
Kära syster!
Fin läsning som berör mitt inre!
Kram
Tack! Roligt att du hittar in till mig – jag fylls av glädje varje dag över att du finns.
Lärde mig också ”Cirkus Tigerbrand” utantill.
Av samma anledning – detta med att Mamma reste bort då det äntligen började gå bra.
Får tårar i ögonen än i dag.
Jag tror att Ferlin berörde nog många själar med sin dikter.
— Edith Södergran har också berört mig.
Hej Bo Sångfors,
Ja, vi är nog några stycken, kanske många, som berörs av de ”gamla”l lyrikerna. Ferlin, Södergran och några till ….
Tack för din kommentar.
Hörde visan om Cirkus Tigerbrand sjungas idag på Radio Lidingö och blev så berörd att jag satte mig vid datorn för att läsa hela sången igen. Blev överraskad att det var en dikt av Nils Ferlin.
Jag tolkar dikten som en självupplevd episod av Ferlins eget liv? Har jag rätt?
Heimo Auer, Täby
Min morfar Ragnar ” Putte ” Högström var hårakrobat i cirkus Tigerbrand, önskar att jag varit född och fått se det. Med vänliga hälsningar Per-Anders Karlsson, Filipstad.
Hej Per-Anders!
Tack för att du berättar! Känns som ett historiskt vingslag i den lyriska världen. Tänk att du varit så nära! Men vad är en hårakrobat?
Väbliga hälsningar Ann
En oerhört stark dikt. Ferlin var helt enkelt kung. Ingen svensk poet har kommit eller kommer att komma i närheten av denne gigant.
Håller med Larz,
den dikten sitter ristad i mitt inre och kommer alltid att göra.
Håller med, ”Cirkus” och många andra av Ferlin har berört många. Liksom ”Gick jag allena” och ”Men jag går över ängarna”.
Har hans samlingar på nattduksbordet ett tag framöver och märker hans poetiska ådra är nästan unikt djup och rik och rymmer även mycken kunskap och beläsenhet.
Tack Björn för dina tankar. Ja, det är märkligt Nils Ferlin lever kvar i oss medan andra poeter bleknar. Det är det som är hans storhet.
Hej, jag hittade en sajt som heter ”Sorgfågel” som tar upp dikter m.m. om sorg – att förlora någon. Harry Martinson har skrivit ungefär i komprimerad form: Sorgen är kärlekens pris. Jag har sett en så skör dikt i samma ärende av Viola Renvall, slutstroferna i dikten ”Den allra sista gången”:
Men glädjen har alltid ett sista leende.
någonstans dröjer det kvar.
någon förvarar det
djupt i sin saknad.
Men tyvärr gick det inte att få in den på Sorgfågel. Är det nån här som känner till den bloggen? Kanske måste man själv ha en egen bloggsida för att få delta? Någon e-postadress kunde jag inte upptäcka.
Hej Björn Wahlgren,
roligt att du är inne på min blogg. Måste erkänna att jag inte kände till Viola Renvall och ”Den allra sista gången.” Hittade den nu på nätet. Och ja, den är vacker! Tack för tipset.
Min e-postadress är ann@annbeskow.se
Om du vill kan du mejla mig, så får vi kontakt.
Hej, ja det var nog en kuriös idé att chansa på att någon via din blogg eller du kan känna till hur nå bloggen/sajten Sorgfågel. Men det var frustrerande att inte kunna skriva på den. Jag kan försöka leta vidare. Skriver upp din e-post och kan väl återkomma vid tillfälle. Skaldekonst är nog ett permanent intresse, romanläsning klart mindre än förr.
Kanske lite vid sidan om men nyligen läst en rätt gripande roman av danska författaren Jörn Riel, en Grönlands- och eskimåspecialist, den heter ”Sången till livet” varav ”Heq” är del 1 i trilogin. Handlar om de från nordöstligaste Sibirien inkommande folk som långsamt under tusen år förflyttar sig från Alaska – norra Kanada till Grönland och blir dagens eskimåer. Dramatik och kamp i och mot ett kallt klimat. Kommer sent att glömma den indiankvinna som kommer att slå följe med nämnd folkgrupp, hon kallas Tewee-soo ”hon som ständigt vandrar” och blir närmast en huvudperson i handlingen. Ibland läser man nåt som alstrar behov av att meddela sig.
Apropå cirkumpolära folk kanske en kortdikt av samepoeten Nils-Aslak Valkeapää (1943-2001):
Hösten mullrar i isen
Dimman täcker köldens verk
Tårpärlor vrids ur växterna
Sinnet så tyst
tankarnas ishav
Hej Björn!
Tack för dina tankar! Fint att du vill dela med dig. Och dikten av Nils-Aslak Valkeapää, den tycker jag mycket om . Roligt att få tips om poeter som är nya för mig. Honom hade jag inte hört talas om.
Vänliga hälsningar från Ann Beskow
Det jag skrev 28/11 skulle ju hamnat under avd. Böcker. Orutin. Ursäkta.
Hej igen Björn,
platsen är inte det viktigaste, det är orden du skrev. Genom den fick jag upp ögonen för Nils-Aslak Valkeapää, som jag faktiskt aldrig hört talas om tidigare. Tack för det!