Ann, studenttid
Jag letade i mina lådor häromdagen. Hittade sparade texter från förr. Mina dikter då jag var i tjugoårsåldern. Nu ett helt liv senare och med flera skrivarkurser i portföljen kliar det i fingrarna. Stryka klichéer och andra slitna uttryck, ändra om, göra bättre. Men mina fingrar håller sig i styr. Dikten förblir orörd och jag ägnar denna tanke en stund: Vad hade hänt om jag aldrig blivit sjukgymnast, aldrig heltidspolitiker och satsat allt på att bli författare istället? Tror aldrig att alternativ fanns ens i fantasin. Skriva var något ”man gjorde vid sidan om”. Hur som helst vill jag inte byta. Bäst att stanna i komfortzonen och trivas med att det blev som det blev.
Varsågod här kommer några ord från mig med cirka femtio år på nacken.
Jag tyckte jag hörde en viskning
en tyst-mjuk viskning till mej.
Talade någon till mej?
kanske kom det – från dej?
Som ljuvlig musik
som en vindil i maj
kom en tanke
från dej
till mej?
Du talade till mej
du sjöng i mitt öra
du smekte
och ingjöt
din känsla i mej.
Du känsla
du lätta – blir tung
maler dovt i min kropp
hörde jag fel
fanns ingen viskning – idag?
Ej heller idag?
Ett sånt vackert porträtt, Ann. Du är dig så lik och ändå inte förstås. Jag gillar den både blyga och ganska erotiskt pockande blicken. Vem tog fotot? Hatten minns jag också, och när vi satt och tänkte ut vad vi skulle brodera på bandet. ”Bra rutet; se lejon” stod det på ditt band och ” Uppe med tuppen” på mitt. Det var vårt sätt att provocera lite, visa att studenten, den sket vi verkligen i.
Tack Marianne! Ja, nu tycker jag faktiskt bättre om mig själv än vad jag gjorde då … dumt, eller hur? Vem som tog kortet. Minns inte. Skulle inte förvåna mig om det var mamma. Visst minns jag när vi gjorde hattarna. Vi skrattade mycket då. Skrattade och pratade.
Kram