Det är mycket om skolan nu. Det är bra. För hur kunde det bli som det blivit? Hur kunde det bli så att Sverige måste se en massa förlorade barn i ögonen – de som aldrig lärde sig läsa, de som aldrig fick tillräckligt många betyg, de som tappade alla möjligheter till jobb och livslusten på köpet. Detta är en stillsam reflektion som bygger på en sliten mening, ”vad var det jag sa?” Jag vill verkligen inte vara en ”vad-var-det-jag-sa-människa”, det är skolan och dess pedagogik i en ständigt föränderlig tid alldeles för komplicerad för. Men de senaste dagarna har några saker dykt upp som om det vore nytt, saker som för mig varit en självklarhet sedan -70-talet.
En rektor intervjuas och säger ungefär så här: Alla skolor (och även arbetsplatser) behöver barn som tycker det är roligt att gå i skolan, som vill gå dit, som vill lära sig. Dragarbarn skulle man kunna kalla dem. Det försvann i och med det fria skolvalet. självklart har han rätt, men vad ska vi kalla de andra barnen, tänker jag. Snyltarbarn? Usch. I och med att det fria skolvalet infördes och friskolor tilläts växa som svampar i jorden så har det gått åt helt fel håll. De föräldrar som är aktiva väljer inte bara skola åt sina barn. De väljer därmed också bort de barn som de inte vill ha som skolkamrater till sina egna. Att välja åt sig själv, är samtidigt att välja bort. Det är inte bra varken för ditt eller mitt barn. Sociala skillnader stärks, starkare blir till synes starkare och svagare blir svagare. Men alla blir förlorare! Är det så vi vill ha det? I alla fall inte jag.
Häromdagen dök en annan självklarhet upp. Jan Björklund som har högsta politiska ansvar för svensk skola just nu sa att det framkommit att om man rör sig mer så lär man sig mer i de teoretiska ämnen. Så nu – så här lagom i valtider – ska därför antalet idrottstimmar i skolan öka. Förlåt en beskäftig kommentar, men denna ”nyhet” om motorikens betydelse för den teoretiska inlärningen har jag känt till sedan -70-talet. Detsamma gäller estetiska ämnen! Idrott, musik och bild stjäl inte tid från siffror och bokstäver. Tvärtom gynnar de den teoretiska inlärningen.
Gör inte självklarheter till nyheter. Alla som har med barn och unga att göra vet ju egentligen vad det är som är grundpelarna när en liten människa ska växa till stor. Dit hör motion och kreativitet. De senaste åren har en systematisk nedskärning i idrott och estetiska ämnen skett och självklart har det, tillsammans med mycket annat, bidragit till skolans försvagning. Jag vill att ny forskning tillsammans med beprövad erfarenhet ska prägla skolan så att alla barn får växa med rik tillgång till sina egna förmågor. Jag vill att politiska krafter över blockgränserna ska samverka i den ritningen, för barnen och de ungas skull, för hela samhällets skull.
Tack för viktiga åsikter på pränt … nej … tangent!
Jag har arbetat i skolans värld med engagemang för just motorikens betydelse. När en av reformerna på sent åttiotal tydligt pekade mot en nerdragning av timantalet för oss sk ”övningslärare” fick jag en stark impuls att verkligen lämna den delen av mitt arbete. Som tur var spelade också andra faktorer in och jag startade en annan inriktning i mitt yrkesliv. Den har gett mig stor glädje och fortsatt sysselsättning i skolans värld, men att behöva överge det som jag själv kände var viktigt, positivt och utvecklande för barn, ungdomar och vuxna har känts fel. Det är nästan så jag vill hojta: Vad var det jag sa? till de som då så envist propagerade för neddragning av många elevers kreativa, lekfulla och utvecklande tid i skolan.
Du formulerar inlägget så skickligt. Tack för det!
Tack Britta för dina tankar som jag förstår och delar. Det känns så frustrerande att inte det som var bra kunde få finnas kvar – att alla hjul ska upptäckas om och om igen. Känns som om synen på vissa saker bara står och stampar … eller snarare ett steg framåt, två bakåt … osv. Dit hör synen på kultur!