Nyårsnovell

NITTONHUNDRAFEMTIOTVÅ

– Är det sant?
– Vadå? En ko råmar häftigt, jag hoppar till, hamnar med klacken på en gödselboll. Högerfoten glider i något mjukt och halkigt.
– Som de säger?
– Säger vadå? Korna står på rader och vispar med svansar. Flyttar sig ryckigt fram och tillbaka, kastar med horn och mular.  Kobajslukt.
-Är det sant att du tvättar stjärten? Kalvens tunga letar efter sug. Ulla-Britt stoppar in hela handen i munnen, då gör jag det också. Tungan suger djupt i halsen. Kan kalven dra min hand ända ner i magen? Det suger i min egen, när jag tänker så.
– Ja, det gör jag, på kvällen. Gör inte du det?
– Framstjärten eller bakstjärten?
– Både fram och bak, fast torkar med olika handdukar.
– Det gör aldrig vi.
– Men vi, det ska man.

Ute ur ladugården blåser det.  I fickan ligger plåtasken. Ängel på locket, mammas hårlock inuti. Ulla-Britt och jag springer till det stora kastanjeträdet mitt på gården. Gulvåta löv i högar, fulla med glansiga bollar. Lukt av jord och bajs. Fåglar kraxar under mörk himmel. Ulla-Britt är rolig, luften kuslig. Fickorna proppfulla av blankkladdiga brunbollar. Vi bygger bon och hagar, vi skrattar hela tiden. Ulla-Britts mamma ropar.
-Kom in flickor, klockan är mycket. Vi stampar redan innanför dörren.
-Inga skor inne! Välkommen till oss. Det är så roligt att Ulla-Britt fått en kamrat. Jag fumlar med knapparna, mumlar lite, vet inte hur jag ska säga, madrasslukt i hallen. Rakt in i köket går vi. Såpa och mat blandas i näsan. Morfar sitter på en soffa vid fönstret i blå overall som jag hade när jag var liten. Står det Algots i hans nacke också? En pipa sticker upp ur bröstfickan och morfar tittar ut genom fönstret, säger goddag. Det hade inte jag när jag var liten, pipa i bröstfickan. Ulla-Britts pappa är ute, en katt stryker omkring överallt.
-Kom vi leker. Ulla-Britt och jag går in i ett litet rum bredvid. Jag packar upp mina bokmärken och mina tre gummibollar som är alldeles nya.
-Vi får inte bolla inne. Jag stoppar ner bollarna, viker upp bokmärksfodralet. Alla vecken breder ut sig som ett dragspel. Mitt är grönt, hennes gult. Grönt är mammas älsklingsfärg.

Kalops med morotsbitar simmar i såsen.
-Du äter väl inte skalpotatis, du, säger Ulla-Britts pappa som kommit in och sitter ensam vid korta sidan på bordet. Kan du skala en potatis?
-Klart jag kan, var är skaltallriken?
-Skaltallriken, ha-ha, flicka lilla, skalet får du allt ta hand om själv. Jag rodnar och äter. Det är gott, jag äter mycket. Lingonsylt får vi också, mjölk att dricka, gott. Mamma, dricker du te i salongen nu?
-Skynda dig. Jag har en överraskning, bara för att du är här. Skynda dig och ät. Jag niger och tackar för maten. Ulla-Britt och jag gömmer oss under en filt och delar Centerrullen i lika högar. En bit över. Ulla-Britt drar filten över våra huvuden, stoppar halva chokladbiten i munnen och viftar med armarna. Hjärtat slår. Jag böjer mig försiktigt över Ulla-Britts ansikte, känner doften av kalops runt hennes mun, känner choklad, snuddar vid hennes mjuka kind. Slickar i mig min del av chokladen, pirr i tårna. Ljuvligt. Snart läggdags hojtar Ulla-Britts mamma. Vi fastnar i ett fnissanfall som aldrig vill ta slut, genom dörren ser jag att morfar fortfarande tittar ut genom fönstret.

-Varsågod säger Ulla-Britts mamma och bjuder ut mig mitt på golvet. Luxtvål i emaljöverdragen kopp. En vit handduk, en grå och en till ansiktet. Min spensliga flickkropp skulle kunna vara en pojkes, men rosa underbyxor med rejäl resår i midja och ben vet att jag är flicka. Naken flicka, familjen Bengtsson tittar på. Kvällsolen borta, moraklockan donkar. Morfar tittar på mig fast han tittar ut genom fönstret, katten stryker runt. Jag tycker inte om den för jag vet aldrig var den är. Mamman står med armarna i kors vid spisen, pappan går ut. Ulla-Britt hoppar runt mig i stora cirklar.
-Tvätta dig nu. Tvätta dig så vi kan gå och lägga oss.

Jag fryser, slutar andas. Sköljer ansiktet med ljummet vatten, torkar med ansiktshandduken. Allt annat ligger orört. Mamma, imorgon kommer jag.