Granen, tomten, kan du se dem?

Kära alla mina bloggbesökare!

Kom farmor så ska vi leka! Det är lilla C som ropar. Hon har lite snor under näsan och kinder som blossar i rött i den ovanligt snåla blåsten som med sina stänk av hav mejslar sig in i ben och märg. Det är sen eftermiddag och redan mörkt. Lekplatsen under vårt köksfönster är inbäddad i snö och nu klättrar hon frejdigt upp för stegen mot rutschkanan. I minusgrader och tillsammans med snöflingorna och glatta vinterkläder går det fortare nerför än hon tänkt sig. Lilla C hamnar på rygg i farten, tittar mot himlen och ropar: en gran, en gran, farmor ser du granen? Hennes blick söker himlen och då ser hon för första gången vår stora gran som står på gården och lyser med tusentals lampor kring grenarna. Och på grannhusets takterass seglar en upplyst tomte som om den svävade fritt i luften. Lilla C åker nerför i rasande fart med blicken mot himlen ropande av glädje. Granen, tomten, farmor, ser du?

När jag åker är det en annan slags rutschkana. Jag tittar neråt för att inte snubbla och tappa orienteringen i tid och rum. Jag reser mig stelbent och fattar inte riktigt hur fort det faktiskt gick. För det går fort nu. Utan att jag riktigt har full koll hela tiden. Men den här hösten har jag ändå lärt mig lite, lite av konsten att inte spjärna emot. Jag har ju egentligen lite svårt för det. Men jag åker ju nerför antingen jag vill eller inte, så det gäller att njuta av åket så länge det varar. Jag fångar upp lilla C som flyger runt som en liten fjäril bland snöflingorna och genom mörkret ser vi granen, tomten, himlen och stjärnorna.

Häromdagen var det Luciamorgon. Lukten av varm choklad blandad med starkt rengöringsmedel och de rutiga yllebyxorna som kliade mer än alla andra byxor är inte här nu. Den gången för länge sedan var det luciamorgon i personalköket på Romanäs sanatorium där jag en gång växte upp. Nu är det soffan hemma i Göteborg, TV och mina mjuka filtar. Det är mycket som är annorlunda. Dagens luciamorgon är inspelad i Uppsala, där min storasyster bor. Det är fint. Benny Andersson och Olle Moraeus från Orsa musikskola och Orsa spelmän spelar och Helen Sjöholm sjunger. De spelar Koppången som Perra skrev. Perra som var vår musiklärare i Orsa.  Astrid Asefa läser. Hon som var chef på Dalateatern, där jag en gång var ordförande.  Det är så mycket som minner om Dalatiden, då när ungarna var små och mumsade i sig en lussebulle och varm choklad i sina vita lusselinnen innan de gick till skola och dagis. Oj då, nu sjunger Uppsala goss – och flickkör ”Välsignad vare han” i kör och i takt med rapparen som tuggar ”med kärlek och glädje i hela atmosfären …”

Det är nya tider nu. Nya tider och nya rutschbanor, nya lucior och tomtar som inte fanns förr. Ibland känns det som att det var bättre förr. Ju mer förr desto bättre. Men oftast känns det väldigt bra nu också tänker jag, när jag på kvällen kryper ner i min säng med min ärtgröna i-pad och spelar wordfeud, alltså alfapet med J som ligger två meter ifrån mig med sin lilla ljusblå padda. Vi spelar som förr men på ett annat sätt och vi behöver bara prata med varandra om vi vill.

Hoppas ni alla har en riktigt GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR framför er!