Kanelbullar
Det fanns en annan tid och det var inte särskilt längesedan. Tiden då väckarklockan stod på 05.28. (Just 28 för att kunna lyssna snabbt på halv-sex-nyheterna.) Morgonpromenaden måste vara avklarad till halv sju, frukost, kolla mejlen, jobbet, mötena, samtalen, alla människorna, beslut som skulle fattas, samtal som skulle ringas, många röda flaggor, springa, springa, springa … Och det var så roligt!
Under mina år som heltidspolitiker tyckte jag att det var roligt nästan hela tiden. Utom när det var för svårt eller för tråkigt eller för tjatigt. Men absolut mest roligt och samtidigt oerhört slitsamt. Med åren gick jag medvetet in för vissa sker – för att kunna hålla balansen. Jag insåg att om jag håller balansen, gör jag ett bättre jobb.
Några av mina ledstjärnor som jag nu plockar ostrukturerat ur mitt minne, var: motionen, lära nytt och lusten.
Motionen var lätt avklarad. Morgonpromenad före frukost minst tre gånger i veckan. Simning likaså. Gå i trapporna. Låta bilen stå eller parkera åtminstonne en bit bort.
Lära nytt. Om jag alltid ser till att lära mig nya saker, blir jag klokare. Inte minst ökar klokskapen genom att jag, med varje ny sak jag lär mig, inser att jag aldrig är fullärd. Då ökar respekten för andras kunskap och jag blir bättre på att lyssna på andra. Som ledare försökte jag alltid lära mig själv nytt och också sprida kunskap till människor omkring mig, medarbetare i kommunen och förtroendevalda (även oppositionen).
Lust. Lusten var lite svårare att prata om. På något sätt låter det i mångas öron lite seriösare om man inte har roligt, när man arbetar. För en del människor är strävsamt, tungt och tråkigt=bäst. Men inte för mig! Lusten styr mycket. Jag jobbar bäst med lustknappen påtryckt! Under de senare åren som kommunstyrelseordförande bestämde jag därför att jag, många gånger varje vecka, helst varje dag, i arbetet skulle söka mig till något som jag visste skulle roa mig och göra mig glad. Det har jag aldrig ångrat – inte då och inte heller nu. För nu har jag massor av minnen – stora och små guldkorn att tänka tillbaka på.
Ett sådant minne är när jag bjöd in tio barn från åk 3 till vernissage i kommunhuset. V i hade kommunstyrelsesammanträde och i pausen gick vi ut i vestibulen, där den stora tavelväggen avtäcktes. 10-åringarna hade målat och berättade för oss om sina bilder. Sedan följde de med oss in i sammanträdesrummet för fika med kanelbullar. Jag minns minen på ”politikergubbarna” när våra gäster trängde sig in mellan oss, svepte undan våra papper för att få plats med sina bullar och det glada samtalet vi fick, innan de drog vidare och vi kunde återgå till dagens arbetsordning.
Senaste kommentarer