Jag förlorade mig i den höga oktoberluften. Den svaga morgonsolen och höjden uppåt, gjorde mig stark av lycka. Jag vandrade runt på slottskogsvägarna, hoppandes runt bland mina minnen och och framtidsdrömmar.
Så gick jag hem och läste Sandro Key-Åberg.
Kära liv skynda dig
smula mig mellan dina handflator
Maka mig samman
i din kupade hand
och för mig tätt till din mun
Blås mig in mellan träden
ner över alla livets uppvända ögon
trakéer och hjärtblad
Det är så kallt närmare månen
Jag är så kär i jorden
OCH NU TAR BLOGGEN PAUS EN VECKA ELLER SÅ …
så vackert och vemodigt.
Tack – jag blir glad när jag lyckas beröra.