Rutiner är bra för gamla och för pensionärer. Har jag hört. Så är det nog för de flesta. Kanske även för mig som är pensionär. Gammal börjar jag visst också bli? Rutiner hjälper till att dela upp dagen, förhindra att den ena flyter ihop med den andra och det finns alltid något att haka upp livet på. Idag ska jag göra det och imorgon gör jag samma sak. I dessa tider då vi utsätts för hårda begränsningar blir mina rutiner en strid ström av detsamma – och plötsligt flyter dagarna ihop. Svårt att skilja den ena veckan från den andra.
Jag har goda rutiner. Den jag tycker allra mest om är morgontimmen vid tangentbordet direkt från sängen. Den timmen fyller mig med kraft och glädje. Eller som en nu nästan 100 år gammal släkting sa till mig: ”När jag vaknar gäller det att låtsas att demonerna inte finns. Släpa mig fram till skrivbordet och börja skriva. Då försvinner det mörka …”
Efter min skrivstund kommer de som på ett pärlband: frukost, gympa, kaffe, promenad, telefonprat, olustkänslorna över ostädade vrår i vårt hem, god mat, tv, nedtrappning, sova.
Vissa dagar äter covidrutinerna upp mig inifrån. Förutsägbarheten, brist på närkontakter, möta människors mimik, utifrån kommande stimulans, sprutlängtan. Frågorna kommer krypande: Kommer jag resten av mitt liv vända ryggen mot människor jag möter? Hur kommer de sista dagarna i många människors liv formas. Kommer det alltid vara av rädsla färgat avstånd mellan oss, som präglar våra liv?
Och mitt i allt ihopa försöker vi fira påsken som om allt är som vanligt. Det är så fina färger på fjädrarna i år.
Senaste kommentarer