Svart eller vitt
Mitt kontrollbehov utmanar mig varje dag. Svart eller vitt, rätt eller fel, tre minuter eller en timme. Om jag vet spelreglerna är allt så mycket enklare och det är jag inte ensam om. Det ligger i människans natur att vilja ha koll på sin tillvaro, men i hur stor grad varierar såklart mycket.
Just nu skulle jag vilja ha så många svar jag inte kan få. Allra mest pockar frågan: hur länge?
Genast följer fler frågor: hur blir det sedan? Hur blir det med världen, klimatet, krigen, hungern, oss människor. Hur blir det i min familj och hur blir det med mig?
Ingenting får jag veta. Och under tiden lever jag. Rutar in mina dagar och veckor. Börjar tycka att det kör ihop sig om det händer mer än tre saker på en vecka. Gläder mig åt att solen blandas med regn, försjunker i texter och bilder – och tycker om att ”farligt-avfall-bilen” kommer i nästa vecka och parkerar nära mig.
Dessutom är det roligare att laga mat nu, behovet att röra på kroppen pockar på och kunskapsinhämtningen får en dos varje dag. Varje dag får jag veta något nytt om pandemin och varje dag blir det tydligt att ingen vet allt, men många vet mycket. Och bland alla de som vet mycket står en del på stadig grund medan andra balanserar på ett gungfly av känslor, tyckanden och brist på livets erfarenheter.
Dyra dagar i mitt liv passerar och varje dag får jag veta mer. Men aldrig allt på en gång.
Att lära sig leva med ovisshet är att lära sig leva med det liv man fått.
Frustrerande för oss som vill ha koll och när vi inte har koll på det stora och omvälvande, försöker vi ha koll på det lilla och närliggande. Vi kan göra listor och bocka av. Nu är det gjort. Och det. Nu är trädgården i ordning och nu har jag gått två promenader med hundarna. Nu har jag ätit vitaminer och inte varit nära folk.
Nu kan jag koppla av eller skriva på den där boken som jag inte vet hur den ska sluta. Men jag kan bestämma mig för hur den ska sluta,
Det stor och omvälvande får jag inget grepp om. Så många experter och sakkunniga. Och ingen som riktigt vet, Det svajar över världen. Det krackelerar överallt.
Men solen har sin gång.
Och våren.
Och det är egentligen det stora och omvälvande.
Som man vet med säkerhet.
Tack Rigmor! Så fina ord. Du jonglerar med det stora och det lilla perspektivet som om du hade två mjuka gummibollar i din hand som du växelvis kastar upp och fångar. Vackert och så väl fångade ord! Kram