Månatligt arkiv: januari 2018

Lockomfladdrat. Bergman, pappa och jag.
Skrivet av

Sandberg wallpaper har inget med texten att göra, men får vara med ändå.


Häromkvällen lade jag mig i sängen med samlade dikter av Bo Bergman. Och fastnade! Jag läste hans dikter när jag var ung, pappa läste dem för mig när jag var barn. Jag känner en återväckt kontaktlina mellan pappa och mig.  Bo Bergmans ton är humanism när han skrev om livet, naturen, kärleken, döden, kriget – men också om samtida författare som August Strindberg, Selma Lagerlöf och Ellen Key. Detta är  en av de många källor till det tankegods och alla de motstridiga känslor jag bär inombords idag. Just i detta ögonblick skulle jag gärna prata lite mer med pappa om allt detta.

Bo Bergman föddes 1869, han blev nästan hundra år, han genomlevde två världskrig, han var vuxen när min pappa föddes 1901, han var en uppskattad poet och pappa satt i den vinröda läsfåtöljen och läste för mig. Och idag känner jag igen vissa rader, stråk av skönhet, dofterna, även om språket också känns ålderdomligt.

Livets mening hittade jag på youtube, inte i text. Så kanske blir dikten inte perfekt återgiven nu. Den låter så här och skalden är Bo Bergman.

Livets mening är att leva
och inte fråga varför.
Om du frågar varför
är du dömd att svara.

Och då ser du inte längre ögonblicket
gunga djärvt och himmelshögt,
som ett hisnande, lycksaligt, lockomfladdrat flickebarn.
Men en munter spark åt jordens alla grubbelsjuka hjärnor
alla skuldbetyngda fjät.

 

 

 

Sandbergs igen

Magi då och nu
Skrivet av

Julgransdemontering

 

I ett ordlöst rasslande kilade fjolårslöven förbi mig i horder, stötvis framjagade av vintervinden. Jag kom att tänka på magi. På vinter och på julgransplundring. Går det att upprepa min barndoms magi och är det ens önskvärt. Det där som var helt underbart, som hade ett skimmer av paradis omkring sig; den rosa marsipangrisen till jul, med kvicksilverögon och chokladrumpa. Eller tomtebloss. Tomtebloss som sprakade och blixtrade som i sagans värld. Eller en film för barn och om barn, med spänning och mycket känslor. Barnen från Frostmofjället i svart-vitt. Minns ni? På något sätt vill jag inte att magin ska dö. Vill inte  att barnen genast ska se bakom kulisserna, se det fula som skymmer de magiska stunderna. Samtidigt vill jag ju att de ska förstår verkligheten.

Det är nog så att gårdagens magi inte är dagens. Vad är Barnen från Frostmofjället mot ständigt pågående tecknade pling-och-kraschfilmer? Eller en rosa marsipangris i en silverask från stadens konditori mot Karamellkungens specialerbjudande? Eller ett irrande tomtebloss mot exploderande nyårsfyrverkerier?

Kanske är min uppgift att uppmärksamma barnen på att livet består av miljoner microstunder. I naturen, mellan människor, i kroppen. I hela livet. Tipsa dem att fånga dem.

Det var så jag gick och tänkte med fjolårslöven rasslande runt fötterna. Jag tänkte också på en annan dag då det regnade tungt när jag passerade en för några veckor sedan magisk julgran. Nu var den delad i två men hade utsmyckningen kvar. Den skulle bortforslas med truck och förvaras delad men färdigklädd till nästa jul. Så var det med den magin.

Jugransdemontering och bortforsling

Orsa – Göteborg, det finns skillnader
Skrivet av


Kommunhuset i Orsa

För snart 10 år sedan flyttade vi till Göteborg efter nästan 40 år i Orsa. Det finns skillnader, inte minst i januari.

Nordostpassagen i Göteborg

Jag tycker inte om att våra stadsbarnbarn förknippar snön med något exotiskt som finns i sagorna kring jul. Eller för all del något helt underbart som faller från himlen en dag för att i bästa fall finnas kvar en dag till. Men nu snart kommer det en tid när facebookvännerna från Dalarna börja skrika: SLUTA SNÖA! Ni klagar över snöskottning, kylan och halkan som aldrig ger sig. Medan det utvecklas försiktiga musöron i Göteborg.

Varje år blir min vinter mörkare och längtan efter ljuset intensivare. Årstiderna fylls med symbolik. En gång till … och en gång till kommer våren. En majdag besökte jag min barndoms hagar på Romanäs utanför Tranås.

Min barndoms hage i maj på småländska höglandet

Jag tycker om årstiderna. Jag tycker om varje vår jag får uppleva. Jag tycker om att ha bott i Småland, Dalarna och vid havet. Och jag tycker att dessa avslutningsbilder är smärtsamt vackra.

Fryksås i Orsa

För en kvinnas röst – Theodor Kallifatides
Skrivet av

Ur För en kvinnas röst

Jag lämnade dörren öppen
när jag gick
för att du skulle följa efter
med du stängde igen den

Först när det var för sent
upptäckte du
att du hade låst mig ute
och dig själv inne

Först när det var för sent
insåg du
att näktergalen i trädgården
inte längre hördes
Att blommorna i rummet
vissnade

Du blev som en ofilosofisk fluga
som vet att komma in
men inte ut
Och tiden gick
tills den stängda dörren
blev ett fönster

Theodor Kallifatides

Gånget år – nio bilder – glädje
Skrivet av

Nio bilder påminner mig om glädje

Mina bilder hjälper mig att minnas. När jag bläddrar i mapp 2017 träder de inre bilderna fram, blir tydligare. Jag trycker på knappen nio och sedan på glädje.
Fram ramlar nio bilder från 2017 då hela min kropp minns: denna sekund är det fint. Kroppen signalerar lugn, hjärtat slår lagom och atmosfären är smeksam. Stunderna finns alltid kvar. Inte bara i mina datormappar. Också inom mig.

Havet och staden, graffiti och kranar
ägg – riktig mat –  genuina och vackra
nakna barnbarnsfötter i klump
maskrosorna lever igen
Stora Karlsö och Glasriket i Småland
ett snabbt dygn i Orsa, stranden och udden
och
bäst av allt
simma i svala vatten
kalla droppar i hav och sjö

Så var några av mina ministunder under året som gick och aldrig kommer tillbaka. Nu börjar ett nytt.