Bodil Malmsten, Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig
Vet inte vad Bodil Malmstens språk gör med mig. Eller med oss, för vi är ju många. Vad är det hon förmedlar? Kanske att allt det stora ryms i de små orden. Bara titeln i den tunna boken jag har i handen får något att vibrera i mig: Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig.
På sidan 183 står:
Allt en människa håller på med, alla planer, alla projekt och så kommer verkligheten i vägen.
Plikt, sjukdom och katastrofer på olika nivåer, alla katastrofer som avlöser varandra, detta radband av katastrofer som är ett människoliv.
Alla yttre krav som tränger undan de inre.
All tid som jag vill ägna åt mitt skrivande och så kommer livet emellan.
Det riktiga livet, det liv där frågan aldrig ställs om du har tid.
Det har kommit emellan igen, jävla liv.
Det är lätt att hålla med Bodil.
Detta jävla liv som vi hela tiden måste förhålla oss till och bekämpa, slita med , finna oss i och njuta av.
Men det är ur detta jävla liv vi hämtar inspiration till vårt inre liv.
Eller är det tvärtom.
Jag vet inte.
Men Bodil fascinerar.
Det gör hon.