Promenerar i mina gamla kvarter i Linnéstaden och passerar parfymaffären med den gamla, välbekanta skylten 4711. Tänker på henne. Hon hade den parfymen. Minns den med ett stänk av äckel och vemod. Doften var koncentrerad, frän och signalerade gammal tant. Den stod på hennes nattygsbord tillsammans med ett trärör med skruvlock. I den låg små valiumtabletter. Tänkte på sängbordets grönskimrande skiva. Det var ett vackert nattygsbord. Det måste vara kolmårdenmarmor.
Går hem till förmiddagskaffe och färskt bröd med ost. Tar trapporna hemma som jag oftast gör. Låter mig sporras av alla tusentals trappsteg jag skulle missa om jag skulle överväga att ta hissen varje gång. Så jag går. Trappuppgångar är viktiga. De skapar känslan i huset och är ett för-rum till hemmet. Våra trappor är så vackra, jag njuter varje gång jag går. Slipade och nytvättade trappsteg. Kolmårdenmarmor, ett vackert ord.
Kolmårdenmarmor.
Nostalgi.
Mamma hade alltid denna något fräna parfym 4711.
Måste ha sålts i miljontals på 50- och 60-talet.
Gillar också trappuppgångar.
De sätter ribban för husens själ och för invånarna bakom de stängda dörrarna.
I Neapel, där jag var i höstas låg vårt hotell högst upp i huset. Gubben tog hissen, jag trapporna. Slitna marmortrappor och ytterdörrar i gedigen ek med guldbokstäver som angav invånarnas namn. Det ekade i trappuppgången. Föreställde mig folket bakom dörrarna. Det var alltid dödstyst i trappuppgången. Gav fantasin fritt lopp.
Tack Rigmor, jag gillar dina poetiska beskrivningar och associationer. Spännande att observera vilka vägar tankar och minnen tar.