Vem ska jag fråga och hur ska jag våga?

Romanäs sanatorium

Vaknade med ett ryck och tänkte: det är småkrypskrig i kroppen. Vips gick associationerna till orden som följt mig sedan jag var barn. Det ena är onomatopoetisk. Jag tyckte det var så finurligt och fint att det finns ord som låter som det man vill beskriva. Du som ligger och vrider dig ibland istället för att sova, visst kan du väl känna vad jag menar med små-kryps-krig-i-kroppen? Och nyss lärde jag mig att beskrivningen av hjärtats slag på japanska är: dokidoki.

Det andra ordet jag funderade mycket över när jag var barn är eutanasi. Jag tyckte själva ordet hade en vacker melodi, ett skönt stänk av vemod. Kanske berodde det på att jag bodde på en av döden omsusad plats. Det var vid kanten av ett tuberkulossanatorium. Många patienter bodde där, mycket länge. En del kom aldrig hem. En del målade, andra skrev. En av dem som skrev, och vars röst gick genom rummen hemma hos oss, var Harriet Löwenhjelm. Bland annat skrev hon:

I natt skall jag dö. – Det flämtar en låga.
Det sitter en vän och håller min hand.
I natt skall jag dö. – Vem, vem ska jag fråga,
vart jag ska resa – till vilket land?
I natt ska jag dö. – Och hur ska jag våga?

Det var i sådana stunder jag upptäckte ordet eutanasi.
Bilden ovan är Romanäs sanatorium. Det byggdes på gränsen mellan Småland och Östergötland i början av 1900-talet. I många år var det tuberkulossanatorium och ägdes av Göteborgs stad. 1960 fanns inte behovet längre och det blev annan verksamhet. Sedan många år står det helt tomt.