Höst
Träden utanför vår lilla balkong. Som på en given signal häromdagen började de käka klorofyll för att orka vila under vintern. De vräker i sig allt det gröna, tappar löv på marken, lyser i solen. Frossar i sitt eget liv.
Hösten är bedövande vacker nu, diskrepansen mellan allt som glöder därute bland blad och stammar och det som glödfräser ute i samhället är stor. En del människor har blivit alltmer galna i sin missunnsamhet och oempati. Vart har värmen mellan människor tagit vägen? Jo, den finns. Många vill visa och visar, hjälper till, står upp. Men de som morrar, fräser och dödar – känns som de blir fler och fler, känns som att hatet breder ut sig.
Jag har varit borta från bloggen flera månader. För den som undrar vill jag säga att jag är inte sjuk. Jag lever intensivt, men det har hänt mycket i mitt liv den senaste tiden. Så mycket att bloggen gick vilse. Men jag kommer tillbaka. I alla fall då och då.
Senaste kommentarer