Vad var det som var viktigt?

På gatan i Belgien någonstans.

Nu har jag tagit de sista stegen bort från mitt aktiva politiska liv. Samtidigt som stegen och tiden mellan nu och då växer, förändras mina ögon. Det är lättare att se med klarare konturer, när jag inte är mitt i. När jag inte längre känner att jag alltid måste svara – förklara och försvara. Ett vet jag säkert och jag visste det redan då. Ett dokument i handen var inget värt om det inte var förgrenat in i mitt hjärtas pulsslag.
Undrar hur många timmar sammanlagt jag suttit i mitt liv tillsammans med andra för att formulera mål, visioner, delmål, strategier och viljeyttringar? Jag brukade uppleva någon slags brist på struktur i min hjärna och på syre i luften. Jag fattade aldrig riktigt, hur det skulle utryckas för att alla ska tycka att det blev rätt. Textens konstruktion måste bli rätt, måste vara utvärderingsbar.  För det har vi politiker fått lära oss: skriv ingenting som inte går att utvärdera! Så ibland skrev vi något som gick att utvärdera istället för att formulera det vi innerst inne ville med vår politik. Det var då mitt hjärta började bulta i otakt.
Dokumenten är viktiga. Men allra viktigast är vad vi människor gör med dem, vilket innehåll vi fyller dem med. Med en strategi i handen får jag aldrig någonsin glömma att berätta hur jag menar, vad jag vill uppnå och vad jag drömmer om. Det är de sanna berättelserna som griper tag i människor, berättelserna som pulserar i ditt eget blodomlopp. Det gäller även politiker.