Långa middagar, kungen, ansvarsutredningen och stort residens.

Bilden har ingenting med texten att göra. Lissabon.

Hittar anteckningar om mina tankar, verkliga eller fantasier. Här är en, kanske tio år gammal?

Om någon representant från regeringen (s- eller moderatstyrd spelar i detta sammanhang ingen roll) skulle ringa och fråga om jag skulle vilja bli landshövding skulle jag svara nej. Det är ju inte helt säkert att frågan någonsin kommer, men OM är det bra att vara förberedd. Jag skulle svara nej och jag vet varför. Långa middagar, kungen, ansvarsutredningen och stort residens.   För mig blir det mer och mer olidligt att vara social, trevlig och klok sent på kvällarna under långa middagar. Det kryper i hela kroppen, jag bara måste röra på mig, hela jag skriker efter att få gå och lägga mig och jag blir yr i huvudet när jag ska vrida på huvudet och le samtidigt, alltså konversera med min bordsgranne. Detta måste en landshövding göra ofta.

Jag gillar inte Kungen. Ja, personligen har jag inget emot honom för jag känner honom inte. Men jag gillar inte det kungen, drottningen och hela kungahuset står för. Det är helt enkelt inte min grej. Har aldrig  förstått varför vi har det kvar överhuvudtaget. Samtidigt vet jag att väldigt många svenska tycker – och framförallt känner – något helt annat. De gillar representativiteten, någon att se upp mot och niga för, kläderna, kärleks-historierna, hattarna, smyckena, ja hela kittet. I landshövdingsämbetet ingår, inte bara att vara snäll mot kungen utan också att ställa upp i alla väder. Lägga åt sidan det man håller på med och ta emot kungen och hans familj som gäster i ditt hus, när den kungliga andan faller på. Det skulle jag inte stå ut med.

Landshövdingen bor i stort resident med många tomma salar. Jag som är mörkrädd och hypokondrisk. I det huset skulle jag självdö många gånger om.

Ansvarsutredningen verkar vara en helt hopplös uppgift. Genomgripande strukturellt nytt grepp i den statliga förvaltningsstrukturen. Pust!  Blir det verkligen bättre av att Landshövdingen involveras i detta, han/hon sitter ju på sin egen pinne.

Nej, landshövdingeri det är inget för mig. Men det blir nog inget problem. Jag tror att frågan aldrig någonsin kommer ställas till mig. Kanske är jag fördomsfull, men jag tror faktiskt att min egen klädstil diskvalificerat mig för länge sedan.

P.S. För tio år sedan pratade vi inte om hen. Det ordet hade varit användbart i denna text. så hade jag sluppit skriva landshövdingen, han/hon …