Vi behöver nya berättelser, målade bilder av vardagens politik. Berättelser om människor utan en enda siffra om statistik eller pengar. Min vän Saras blogginlägg häromdagen grep tag i mig. Nu tänker jag varje dag på barnen från Afghanistan, Eritrea, Somalia och Syrien och jag kopplar det till politiken i Sverige och kommande nyval. Det är en berättelse om en dag på jobbet Sara Källgarn gav oss. Idag är Sara min gästbloggare och du får också ta del av hennes berättelse. Välkommen Sara!
”Det doftar saffran i köket, vi samlar familjen över generationerna och allt väcker minnen och förhoppningar. För mig är saffran alltid förknippat med farmor. Farmor och farfar på Gotland där saffran sedan hansatiden är en naturlig del av livet – för mig sinnebilden av kärlek och trygghet.
På jobbet doftar det saffran året runt och när vi tar in hyacinter glimmar det till av igenkännande bland ungdomarna. För jag jobbar ju inte i ett saffransbageri utan med ensamkommande ungdomar från Afghanistan, Eritrea, Somalia, Syrien och andra länder. Det är de som lagar saffransris och bjuder på dadlar till frukost. Och det är i deras ögon det glimmar när hyacinterna sprider sin karaktäristiska doft.
Första advent tände vi det första ljuset på det gemensamma matbordet och berättade vad det betyder för oss. Samtidigt satte vi hyacinterna i vatten så att de kan få små späda rötter och blomma.
I onsdags hade vi husmöte. Alla ungdomar samlades och med hjälp av tolkar pratade vi om hur man sköter tvättstugan och om de traditioner som fyller december varje år. Jag berättade om nissarna som smyger omkring och berättar för tomten hur barnen sköter sig. Vi pratar om vad vi gör och hur vi gör, och inte minst om varför vi gör det. Vi pratar om att saffran är exklusivt och dadlar exotiska och därför blivit festdetaljer vi nästan bara använder så här års. Vi pratar om luciafirande och om tomten som ju inte längre är som den gamla gårdstomten.
När sammanhangen börjar klarna kommer frågorna och så småningom tilliten, och nyfikenheten kan vidgas några steg. Ungdomarna är här utan att veta om de får återse sina familjer och utan att ännu veta hur deras liv i Sverige ska bli.
Just samtidigt med vårt husmöte i onsdags exploderade regeringskrisen, när jag slog på mobilen efter mötet var första rubriken NYVAL!
Omtumlad går jag hemåt, tänker på mötet, på ungdomarna, på regeringskrisen, nyvalet. Jag tänker på SDs ultimatum att fälla varje regering, varje budget som inte följer deras vilja att begränsa invandringen. Jag tänker på de försök ungdomarna gör att förstå och bli en del av vårt samhälle. Jag undrar hur mycket de får höra om detta i skolan nästa dag.
Jag tänker på de små försiktiga men hoppfulla rötter ungdomarna vill sätta i vårt land. Rötter som ska ge dem fäste, en anknytning, ett hem, men också näring. Näring de kan använda till att blomma liksom hyacinterna. Små tunna sköra vattenrötter som till en början bara ger fukt till den egna löken så att den kan få blomman att slå ut och sprida sin doft i hela huset.
– Doften som för oss är december, jul, mys och familjeminnen.
– Doften som för ungdomarna är vår, barndom, familjeminnen.
Hyacinternas små vattenrötter behöver bara lite vatten för att blomman ska slå ut.
Låt inte SD slå sönder vasen! Låt hyacinterna väcka alla våra familjeminnen tillsammans. Låt Ali när han är vuxen sätta en hyacint i vatten på det äldreboende där du och jag en dag behöver omvårdnad och omtanke. Doftminnet är ofta det sista som lämnar oss.
Vi behöver alla varandra!”
Senaste kommentarer