Juldagsvemod

Min skrivarkompis och jag gav varandra en uppgift. Skriv om JULDAGSVEMOD! Det gjorde vi. Här får ni ta del av min del av vemodet.

Det är juldagen idag och jag är snart 70 år. Jag letar fortfarande efter min guldtrumpet, hela december letade jag. Lysande och blåsbar, en riktig trumpetmelodi kom fram när jag provade en gång, ensam i vår julmagiska barnkammare. Nu hittar ja den inte, istället finner jag en tomteboll i melamin. Den passar i handen och ska motverka stress. Den är ful. Människorna springer, terapeuterna jobbar på högvarv, nya julmusikskivor haglar och regnet droppar.  Grushögar på spårvagnsgolvet, slitet novemberglitter, paket överallt. Ingen guldtrumpet.

Min gyllene trumpet hängde ytterst på en julgranskvist. Kvällen före julafton kom den alltid fram, jag lever fortfarande i magin. Tomten tar kämpekliv genom drivor av snö, han klampar i vår trappa och lämnar snöklumpsspår på vartannat steg. Han ropar Good Juul rakt ut i vårt förtrollade hem så tidigt på morgonen att det ännu nästan är natt. Nu längtar jag efter snön och gubben i gråa kläder med skägg ner till magen. Jag längtar julaftonsmystiken, jag längtar Hosianna, tukt och förmaning. Stillheten och lycksaligheten som gjorde julaftonen och nätterna omkring så särskilda att inga onda handlingar skulle kunna ske.

Guldtrumpeten är borta, men jag tog med mig andra ljuvliga minnen in i julen 2013. Visst blev den välsignad även i år, en fin julafton att bevara i minnet. Klenätterna är med som en hälsning från mormors 1800-tal. Konjakskransarna från mammas 1900-tal är också där, även om de förvandlats från kransar till löv. Löv utan nötter för allergiernas skull. Ljusen brinner, nya juldekorationer trängs med tomtarna från julklappslådan på Backvägen 7, då när alla ungarna var små. Alla paketen är så vackra nu! Konstverk som lyser av passion, gåvor från dig till mig, till dem, till oss. Vi är tillsammans, vi njuter och vi låter knäcken, sillarna, Kalle Anka och alla våra förhoppningar lyfta oss genom julaftonen och natten fram till nästa dag. Jag känner tacksamhet och glädje över att få vara med om nya jular i nya tider.

Det konstanta decemberregnet droppar över oss på promenaden hemåt mitt i natten. Mörkt, inte vitt. Det är redan juldagen. Förr gällde att tända ljusen, spela spelen, det är en ros utsprungen, vara lite tysta och äta farmors smördegskakor med djupfrysta hallon och vispgrädde till efterrätt. Men inte nu längre. Bruset omkring oss drar igång direkt. Juldagen ska det festas, supas och slåss. Sälja alla julklapparna på nätet. Tända lamporna i taket och låta disken och sönderrivna papper ligga där de ligger. Tv:n på hela dagen, regnkappor som vanligt, släppa fram alla ångestar som vilade igår. Jag kramar min melaminboll och undrar vart den tog vägen, min guldtrumpet. Undrar också exakt när den försvann.